Personuppgiftspolicy

Vi vill informera dig om vår policy som beskriver hur vi behandlar personuppgifter och cookies.

Läs mer
Jenny Madestam

Invandringsdebatten kan snart vara över

I svensk partipolitik har den dominerande konfliktdimensionen handlat om vänster eller höger, frågan om statens roll i ekonomin.

Detta är en krönika av en fristående ledarkolumnist. Expressens politiska hållning är liberal.

Allt sedan parlamentarismens och demokratins genombrott i början av 1900-talet har partierna, men även väljarna, fördelat sig längs med vänster-högerskalan. Under årens lopp har dock alternativa konfliktdimensioner tornat upp och längs vilka nya partier tillkommit.

 

När Kristdemokraterna bildades fokuserade de på kristendomsfrågan i skolundervisning. Initialt var partiet varken ett vänster eller ett högerparti, utan placerade sig längs dimensionen sekularisering-religiositet. Ganska snart övergav dock KD tanken om att stå utanför vänster-högerskalan och definierade sig som ett högerparti. Miljöpartiet bildades också utifrån en ny konfliktdimension, nämligen ekologi-tillväxt. Inte heller MP tog ställning till vänster-högerskalan även om de numera betraktas som ett tydligt vänsterparti i mångas ögon. Ett annat exempel på en alternativ konfliktdimension är frågan om jämställdhet, vilken Feministiskt initiativ politiserade i och med sin tillkomst. Fi menar att de står utanför vänster-högerskalan, samtidigt som många i dag ser dem som vänster. Slutligen har vi Sverigedemokraterna, vilka politiserat frågan om invandring. Konfliktdimension de placerar sig längs med kallas xenofobisk-kosmopolitisk. SD hävdar också att de inte tar ställning längs med vänster-högerskalan.

 

När nya partier bildas startar två processer: 1. De etablerade partierna tvingas ta ställning i den fråga det nya partiet politiserar. 2. Det nya partiet tvingas ta ställning längs med vänster-högerskalan. Även om partiet initialt ser sig som ett alternativ till denna för svensk politik så kraftfulla konfliktdimension kommer partiet vara tvunget att förhålla sig i frågor som rör statens roll i ekonomin. Och så snart ställning tagits definieras det som vänster eller höger, vilket även svenska väljare tycks vilja.

Vi står nu i denna tvåfaldiga process i förhållande till SD. Frågorna SD politiserar handlar emellertid om identitet på ett sätt som statens roll i ekonomin, religiositet, miljö eller jämställdhet inte gjort. Kring dessa tidigare frågor har vi olika åsikter och ibland går debattvågorna rejält höga men oftast kan vi nå en kompromiss. Frågan om invandring handlar dock om individens hud- och hårfärg. Aspekter som är svåra att ändra på. Det går inte att byta hudfärg för att enklare få ett jobb, likt det går att göra en klassresa genom att skaffa sig utbildning eller börja källsortera för att värna miljön. Denna aspekt gör att konfliktdimensionen SD placerar sig längs med får en laddning utöver vad svensk politik tidigare präglats av.

 

I många länder är just etnisk identitet grundbulten i politiken, inte sällan med konsekvens att människor har ihjäl varandra då hatet mellan olika grupper är så starkt. I svensk politik har vänster-högerdimensionen visat sig livskraftig allt sedan demokratins genombrott. Även om SD i dessa dagar är både högljudda och för vissa grupper attraktiva, finns möjligheten att också denna konfliktdimension är i centrum under några år för att sedan åter hamna i skuggan. De etablerade partierna har då mer framgångsrikt tagit ställning i frågan medan utmanarpartiet har justerat sig till vänster-högerskalan. Och väljarna återgår till att rösta på frågan om statens roll i ekonomin.