Personuppgiftspolicy

Vi vill informera dig om vår policy som beskriver hur vi behandlar personuppgifter och cookies.

Läs mer
Jenny Madestam

Hade FP låtit en kvinna sitta kvar?

Att Jan Björklund är man kan vara en orsak till att Folkpartiet inte sparkar honom som partiledare.

Detta är en krönika av en fristående ledarkolumnist. Expressens politiska hållning är liberal.

Varför i hela friden avgår inte Jan Björklund? Eller varför avsätts han inte? Det tänker nog många, både inom Folkpartiet och i väljarkåren. Trots ett valnederlag i ryggen, och trots att Jan Björklund redan suttit i åtta år som ledare, vill varken han heller hans parti se ett ledarskifte.

Historiskt har just folkpartister annars varit tämligen snabba på att slänga ut sina ledare. En valförlust, till och med dåliga opinionsmätningar, har räckt för att göra sig av med partiledaren.

Generellt tillmäts partiledaren större betydelse i ett parti som Folkpartiet, jämfört med i till exempel Socialdemokraterna. Ledaren som person har ansetts viktig för partiets väl och ve. Men nu verkar dock partiet ha bytt förhållningssätt. Hur kan detta förstås? Flera faktorer kan spela in, som till exempel kön, generation och rädsla för förändring.

 

Lek med tanken att Folkpartiets ledare skulle heta Jane Björklund. Tror ni då att partiet hade slutit upp bakom henne på samma sätt? Hade Jane fått fortsatt förtroende att leda partiet efter ett dåligt val? Hade det accepterats att Jane hårdprofilerade Folkpartiet till ett enfrågeparti, och dessutom gjorde sig ovän med stora delar av frågeområdets sektor (läs skolvärlden)? Hade Jane kunnat säga ”jag fortsätter” och blivit mer eller mindre helt oemotsagd?

Nja, jag är inte säker på det. Folkpartiet, ett parti som håller jämställdhetsfrågan högt, lyfter ofta fram att man minsann haft en kvinna som partiledare. Redan på 1990-talet. Maria Leissner blev dock inte långvarig. I två år fick hon leda partiet. Många i FP har i efterhand sagt att hon aldrig borde ha valts till partiledare.

Hon ”var bra i tv, snygg, men det stannade där” är ett av flera exempel på omdömen. Leissner avgick i kölvattnet av en familjetragedi, men det ska erkännas att många i partiet var oroade över opinionssiffrorna under hennes ledarskap. Flera ansåg att hon inte vara rätt person att leda partiet.

Trots att FP alltså var ett av de första partierna med en kvinna som partiledare, liksom att partiet är ett ”jämställdhetsparti”, hade Jane sannolikt inte bemötts på samma vis som Jan i detta nu.

 

En annan aspekt som spökar är generationsfrågan och förändringsrädsla. Runt om i kommuner och län finns personer med makt över ledarfrågan. Personer som funnits med länge och som uppskattar Björklund och således inte ser behov av förändring. En slags jätteproppen Orvar som är Björklundkramare, kanske i någon slags rädsla för alternativet.

”Han har lyckats väl och ska således inte avsättas. Bollen måste ligga hos honom. Dessutom vet vi vad vi har och inte vad vi får.” Så kan argumenten låta. Den som vill ha ledarskapsförändring i FP måste kanske även satsa på en ommöblering inom andra mäktiga organ.

Om bollen ligger hos Björklund så är frågan varför han biter sig fast i sann proppen-Orvar-anda. En spekulation är att det handlar om rädsla för efterträdaren.

Birgitta Ohlsson är en stark kandidat. Men Björklund vill inte att Ohlsson tar över. När en partiledare avgår måste hen se till att det finns ett gott ledarskap som kan ta vid. Björklund ser att det finns ett ledarskap men, i hans ögon, inte ett gott sådant. Bättre då att stanna tills ett bättre vunnit mark.

Kanske leder Björklund Folkpartiet över valet 2018. Märkligt, kan många tycka. Men partier agerar inte alltid rationellt, utan styrs precis som oss övriga av stereotyper, normer och rädslor.

Logga in för att följa

Det är gratis och går snabbt!