Jenny Madestam
”Jag brukar säga att du måste bli en möbel i vardagsrummet. När tv:n slås på ska folk säga ’jaha, han är här ja’ utan att bli arga eller glada utan mer konstatera ’ja, han finns här’.”
Så sa den tidigare socialdemokratiska partiledaren och statsministern Göran Persson när jag intervjuade honom under hans verksamma tid. Persson blev en möbel i våra vardagsrum, men inte en möbel som vi obemärkt gick förbi. Tvärtom väckte han känslor, både negativa och positiva.
Att bli en möbel som folk inte reagerar på är sällan särskilt framgångsrikt om du vill vinna människors förtroende. Idag är det många socialdemokrater som mumlar om att de längtar tillbaka till Perssontiden. Uttrycket ”man saknar inte kon förrän båset är tomt” passar väl. Persson har onekligen en ikonstatus i sitt parti, trots att han samtidigt var omtvistad under sin verksamma tid.
Perssons goda eftermäle beror säkert delvis på att han var partiledare under en tid när Socialdemokraterna ensamt hade regeringsmakten och således var ett jämförelsevis starkt maktparti.
Dagens S-ledare, Stefan Löfven, har visserligen lyckats bli en möbel i våra hem. Men just en sådan vi inte märker av. Han väcker få känslor. Beskrivningen kan tyckas orättvis, men minns då hur och varför just Löfven överhuvudtaget valdes till s-ledare.
Partiet befann sig i sin värsta kris sedan partisplittringen 1917. Håkan Juholt uppfattades förstöra väljarnas förtroende för partiet genom en okontrollerbar ledarstil. Dessutom var delar av partiet mycket missnöjt med valet av Juholt. Partiet präglades av disharmoni och djupa konflikter. Partiet behövde en ledare som kunde ena organisationen och skapa lugn.
Löfven var denna person, han uppfattades stå utanför konflikterna och ha förmågan att samla rörelsen. Med den delen av hans ledarskap är partiet sannolikt nöjt. Löfven har skapat lugn. Men nu är han även statsminister och då förväntar sig väljarna att han tar initiativ och pekar ut en riktning. Hittills framstår dock hans ledarskap som bitvis otydligt och osäkert. Vad vill egentligen Stefan Löfven?
Jämförelsen med Göran Persson blir här smått orättvis. Stefan Löfven leder en koalitionsregering och måste ta hänsyn till Miljöpartiet, dessutom regerar han fortfarande med hjälp av alliansens budget. Men som statsminister måste han trots allt även ha förmågan att röra sig framåt.
I mina intervjuer med Göran Persson, men även med Ingvar Carlsson, framhäver de svårigheten att vara både partiledare och statsminister. Trots att socialdemokrater ställer höga krav på sin ledare måste en statsminister ta sig friheter, gå i täten och fatta beslut.
Skickligheten - menar de båda föredettingarna - handlar om en närmast medfödd fingertoppskänsla för var gränsen för den friheten går. Att inte ta initiativ i rädsla för konflikter leder till stagnation och att väljarna tröttnar. Samtidigt kan partiledaren inte springa för långt före sina partikamrater - socialdemokratin är en folkrörelse.
Det är dags för Löfven att bli en mer färgglad möbel, gärna flyttbar. Väljarna, och kanske även delar av det egna partiet, sitter och väntar. Och de imponeras inte av väggfasta pinaler i gråskala.
Följ Expressen Ledare på Facebook för tips om fler ledare och krönikor.