Hoppsan!

Ett tekniskt fel har uppstått. Din skärm är smalare än innehållet på denna sida. Vill du visa Expressen i ett bättre anpassat format?

Du kan alltid välja vilket format sidan ska visas i, i sajtens sidfot.

Jenny Madestam

Faran med svaga kommunpolitiker

Sociologen Max Weber varnade för tjänstemannavälde. Webers oro handlade om allt för starka och styrande tjänstemän.

Detta är en krönika av en fristående ledarkolumnist. Expressens politiska hållning är liberal.

Ett skräckscenario var att politikerna skulle sitta i tjänstemännens knä, på grund av tjänstemännens överlägsenhet i kunskap, information och kompetens i de frågor politikerna ska fatta beslut om. Tjänstemännen är experter som arbetar med en fråga år ut och år in. De folkvalda däremot är lekmän. Dessutom byts de vanligen ut då och då, vilket försvårar kontinuiteten i en fråga.

Så här måste det så klart fungera. I alla fall om vi ska ha ett folkstyre och en förvaltningsapparat som bereder och verkställer politiska beslut. Teoretiskt ska förvaltningen och dess tjänstemän vara opartiska, neutrala och blott genomföra det politikerna vill. Och lösningen, menade Weber, heter starka politiker och partier. Då minskar risken för tjänstemannavälde. Politikerna ser till att hålla tjänstemännen i schack. Detta eftersom politikerna har starka visioner om och förslag på hur de ska styra samhället, liksom egen kompetens och insikt i sakfrågorna.

Jag har iakttagit stråk av Webers skräckscenario i kommunpolitiken i min hemkommun. Det är definitivt inte unikt för min kommun. Däremot är det ett påtagligt demokratiproblem.

Det jag iakttagit är inte bara att politikerna saknar visioner. Ännu värre är åsynen av det väldiga kunskaps- och informationsmässiga underläge politikerna har jämfört med tjänstemännen.

Beslut som fattas i kommunala nämnder baseras vanligen på tjänstemännens kunskaper i frågan. Men tjänstemän har inte visioner, eller ska i alla fall inte ha. De har inte heller ett sammanvägt perspektiv där flera olika politikområden ställs mot varandra. Tjänstemannen ser till sitt sakområde. Politikerna däremot, förväntar vi oss, ska ha både ett ideologiskt och mer sammanvävt perspektiv. Men vi förväntar oss också att det har kunskaper och information.

I kommunpolitiken är majoriteten av de folkvalda fritidspolitiker. Merparten har ett jobb som ger inkomst, men tar tid och kraft. Politiken sköts på fritiden, efter jobbet. Det säger sig självt att en fritidspolitiker aldrig kan vara lika insatt, påläst och kunnig i en fråga som en tjänsteman. Inte i normalfallet.


Resultatet blir att politikerna hamnar i tjänstemännens knä. Webers oro blir ett faktum. Risken finns även i rikspolitiken, men som heltidspolitiker så ökar möjligheten att fungera som en motkraft och vara den som håller i taktpinnen, radikalt.

Ett sätt att stärka den kommunala demokratin är att ge kommunpolitikerna större möjligheter att vara starka politiker. En aspekt är att ge dem bättre förutsättningar att sätta sig in i och skaffa kunskaper om de sakfrågor de ska besluta om. Detta kan till exempel lösas genom att höja de arvoden som erhålls för uppdraget i fråga. Då kan mer tid ägnas åt politiken och det ordinarie jobbet skäras ned på. En annan lösning är att utöka antalet heltidspolitiska uppdrag möjligen genom en tidsbegränsning under mandatperioden och med tydlig rotation. Ytterligare en aspekt är att förbättra fritidspolitikernas markservice. Skickliga politiska sekreterare ska självfallet finnas som servar med forskning och kunskaper.

Politiker ska inte sitta i någons knä. De sitter vid honnörsbordet. Och där sitter inte tjänstemännen.