Personuppgiftspolicy

Vi vill informera dig om vår policy som beskriver hur vi behandlar personuppgifter och cookies.

Läs mer
Jenny Madestam

Är Löfvens "familj" för kollektivistisk?

"Solidaritet" är det vackraste ord jag vet, sa Stefan Löfven i öppningen av sitt linjetal på Socialdemokraternas kongress i torsdags.

Detta är en krönika av en fristående ledarkolumnist. Expressens politiska hållning är liberal.

Solidaritet översattes till metaforen om "samhället som en familj", där din lycka är min lycka, din sorg blir min sorg. I familjen har vi olika roller och vi bryr oss om varandra. Även när Håkan Juholt valdes till partiordförande på partiets extrakongress för två år sedan, var solidaritet talets röda tråd. Metaforen den gången var: Den som står i solsken ska hålla upp ett paraply åt den som står i regn.

Solidaritet är socialdemokratins signum. Helt i sin ordning att den nyvalda partiledaren använder sig av detta begrepp för att appellera till sina medlemmar. Solidaritet är den grundvärdering som binder dem samman. Rättvisa, jämlikhet och frihet - ja visst, men här kan betoningarna variera något mellan olika grupperingar och falanger inom partiet. Solidaritet däremot, går in i märgen på samtliga S-medlemmar och sympatisörer.

Men frågan är hur tanken om samhället som en familj attraherar de väljare som måste vinnas för att nå regeringsmakten. Familjetanken är kollektivistisk. Men i dag lever vi i en extremt individualistisk tidsanda. Svenskar är individer, som lever sina liv tämligen självständigt. Individens frihet och valfrihet är nästan en överideologi. Detta gäller inte bara i Sverige utan i flera västliga demokratier och är en delförklaring till varför mer kollektivistiskt orienterade partier tappar mark. Samhället har, till följd av till exempel utbildning, skapat resursstarka individer som är kritiskt ifrågasättande som individer. Vi står inte längre med mössan i hand och väntar på att kollektivet ska hjälpa oss framåt. Den här attitydförändringen är tydligast bland unga människor. Ungdomar i dag "kan själva". De tror på sig själva och sin egen kapacitet att skapa sitt liv. Nya Moderaternas framgångar de senaste sju åren har självklart underlättats av denna individualistiska tidsanda.

Utmaningen för ett parti som Socialdemokraterna är att få individerna att attraheras av kollektivism. Å ena sidan kan detta te sig som en omöjlig uppgift. Familjen kan associera till invanda och instängande rollmönster som mer kväver än ger näring, där ingen får sticka ut - då blir hen ju familjens svarta får. Familjen blir en belastning för den frihetssökande individen. Och att hålla paraplyer åt andra? Jag har fullt upp med mitt eget liv. Att då även ta ansvar för andras? Å andra sidan kanske det tvärtom börjar bli läge för mer av kollektivism. Inte sällan går attityder, värderingar och för all del, moden, i pendelrörelser. Kanske börjar vi tröttna på självständighet och entiteter. Kanske vill vi återigen ha kollektivet?

Oavsett individ eller kollektiv, vill Löfven komma till Rosenbad måste hans parti utmejsla en sammanhållen trovärdig berättelse om Sverige ur vilken det följer logiska reformer.

Historiskt har berättelsen hetat till exempel "Folkhemmet", "Det starka samhället" eller "Löna sig att arbeta". Kanske börjar det bli läge för "Den individualistiska familjen"? För att "barnet" i familjen ska bli kunskapsmässigt resursstarkt krävs en likvärdig skola, för att "kvinnan" ska bli självständig krävs lika lön och heltidsarbete, för att "morbror" ska få glada arbetstagare i sitt företag krävs drägliga arbetsvillkor. Eller?

Logga in för att följa

Det är gratis och går snabbt!