Personuppgiftspolicy

Vi vill informera dig om vår policy som beskriver hur vi behandlar personuppgifter och cookies.

Läs mer
Jenny Madestam

Alla politiker kan inte bo på Söder

Vi människor är egenintresserade. Kanske skamligt att erkänna men så är det.

Detta är en krönika av en fristående ledarkolumnist. Expressens politiska hållning är liberal.

Självklart har vi förmåga att känna empati och solidaritet med andra. Men när saker ställs på sin spets är det vårt eget hus vi först och främst ser om. Vi vill skydda det som är vårt, det som vi själva tillhör. Ur ett brinnande hus räddar vi vårt eget barn och därefter oss själva. Människor som upplevt livshotande katastrofer vet förmodligen vad jag talar om.

För egen del slog egenintresset till med kraft för någon vecka sedan. Politikerna vill flytta mina barns, i mitt tycke, fantastiska skola. Tillsammans med några andra upprörda föräldrar startade vi ett upprop för att förhindra beslutet om flytt. Vår ilska handlade dels om beslutet men lika mycket om att inte få vara delaktiga i processen att fatta detsamma. Vi hade inte fått någon information om eller insyn i processen. Vi blev likt ilskna tigrar som försvarar sina barn (här, deras skolgång). Rör inte våra barns skola! Och om ni ska göra det, prata då först med oss!

Hastigt och lustigt blev jag alltså aktivist. Och det på grund av att det handlade om något mycket konkret på min egen bakgård. Jag hade inte blivit lika känslomässigt upprörd och sannolikt inte tagit till handling om det handlade om en annan skola.

I "P1 Morgon" för några veckor sedan frågade den utmärkta journalisten Johar Bendjelloul det moderata borgarrådet Joakim Larsson, apropå upploppen i Husby: "Var bor du själv någonstans?" Larsson svarade att han bor på Södermalm i Stockholm.

 

Han är inte ensam om att bo i mer attraktiva och mindre oroliga områden, som varandes folkvald. Det är få politiker som bor i landets mest utsatta områden. Det är synd. För självklart är det enklare att förstå vardagen i Husby, Fittja eller Ronna, om man själv upplevt den. Men kanske ännu viktigare, skulle en minister själv bo i Husby skulle denne självklart vilja göra allt som står i hans eller hennes makt för att där förbättra situationen. Så fungerar nämligen vi människor.

Av denna anledning har Sverige delats upp i 29 valkretsar, för att inte alla riksdagsledamöter ska komma från Stockholm, utan från hela landet. Principen med varannan damernas på valsedlarna följer samma logik - inte bara män ska finns i folkförsamlingarna. Partierna försöker varva sina listor på även andra vis (etnicitet, ålder, sexualitet mm).

 

Men frågan är om det räcker. Alltjämt är det för få människor i Alby, Rinkeby och Hovsjö som sitter med i beslutande församlingar. Den primära konflikten i Sverige i dag står inte mellan stad och land, vilket valkretsarna fångar upp. Konflikten handlar om oss här "inne" mot dem där "ute". Dem, som de flesta av oss inte har en aning om hur de har det.

Integrationsminister Erik Ullenhag gjorde ett behjärtansvärt försök att få känsla för utanförskapet genom att flytta sitt kontor till Rinkeby under en vecka. Men att åka dit som besökare, är inte samma sak som att själv bo och leva där.

Att föreslå tvångsflytt av politiker är självklart inte någon lösning. Nej, lösningen ligger i hoppet att fler väljer att leva som de lär. Att fler inser att mångfald och mångkulturalism är trevligt, inte bara i teorin. Lösningen ligger också i att partierna blir bättre på att fånga upp Husby- och Ronnaborna. För uppenbart bor det ilskna tigrar även i dem.

Logga in för att följa

Det är gratis och går snabbt!