Personuppgiftspolicy

Vi vill informera dig om vår policy som beskriver hur vi behandlar personuppgifter och cookies.

Läs mer

Januarigängets ”skolpolitik” är en oseriös önskelista

Nationalekonom: Politikerna ägnar sig åt symbolfrågor.
Stefan Löfven har lovat att fullfölja Januaridealen: avtal ska hållas. Foto: FREDRIK SANDBERG/TT / TT NYHETSBYRÅN
Centerns Annie Lööf och Liberalernas avgående ledare, Jan Björklund, är ansvariga för januariöverenskommelsen. Foto: CLAUDIO BRESCIANI/TT / TT NYHETSBYRÅN

Glappet mellan rikspolitikers snofsiga skollöften och den krassa kommunala verkligheten bara växer. Det håller inte, Löfven & Co.

Detta är en osignerad ledartext. Expressens politiska hållning är liberal.

Regeringen och dess samarbetspartier, Centern och Liberalerna, sätter skolan skyhögt: ”En politik ska föras som förbättrar skolresultat, stärker ordning och reda i klassrummen och ger mer likvärdiga förutsättningar för alla elever att klara skolan”, står det i Januariöverenskommelsen. 

Ambitionsnivån är gränslös:

Läsa-skriva-räkna-garantin ska förverkligas och läxhjälpsgaranti införas. Elevhälsan ska stärkas. Fler speciallärare ska fortbildas och grupperna på förskola och fritids minskas. Begåvade elever ska få höjd studietakt och särskolan ska förbättras. Nyanlända ska garanteras språkförskola och sommarlovet kortas för äldre nyanlända. De som ser ut att inte komma in på gymnasiet ska få särskilda timplaner. Det statliga stödet för stärkt likvärdighet och kunskapsutveckling ska öka. Fler karriärtjänster ska inrättas i utanförskapsområden. Och så vidare.

Är detta fantastisk skolpolitik? Eller är det snarare en önskelista från rikspolitiker som har glappkontakt med verkligheten? 

Lärare springer - och försvinner

Expressen Debatt, söndag, kräver Lärarnas Riksförbund - ordförande Åsa Fahlén och samtliga distriktsordföranden - ”ett omedelbart stopp för kommunernas planer på nedskärningar som drabbar skolan.” Lärarna orkar inte springa fortare och en del springer rakt ut ur skolan på jakt efter bättre arbetsvillkor, är budskapet. 

I en internationell jämförelse satsar Sverige mycket pengar på skolan. Och ”mer resurser” gör ingen automatisk nytta - de måste satsas på rätt saker. Det gör det ju inte alltid:

I tidningen Skolvärlden säger exempelvis ett fackligt lärarombud från Örnsköldsvik, apropå sparbetinget på skolan, att kommunen sjabblat bort pengar på dyra skolpaviljonger. Det hade blivit betydligt billigare att underhålla befintliga skollokaler ordentligt och bygga nytt i tid, inte i panik, menar hon. 

Glappet växer mellan retorik och realitet

Men statens förväntningar på vad skolan ska leverera är som sagt enorma. Och kommunerna står inför reella och växande utmaningar. Vid sidan av ett ökande antal äldre kämpar en del kommuner med avfolkning medan andra ser hur invånarantalet snabbt tickar uppåt. Generellt är ungdomskullarna stora, vilket betyder fler elever. Bristen på behöriga lärare driver upp lönerna.

Vissa kommuner, som Örnsköldsvik, Örebro, Luleå, Karlshamn och Arvika, drar ner på skolbudgeten. Andra gör det inte, i kronor, men kompenserar inte heller för de kostnader som fler elever, löneökningar och prishöjningar medför. Då får man spara på verksamheten. Det kan innebära sådant som större barngrupper och klasser, färre specialpedagoger och vikarier, indragna skolpsykologtjänster eller mindre fortbildning för lärarna. 

Glappet mellan rikspolitikens ambitioner och den kommunala verkligheten bara växer. Det håller inte. Löfven & Co måste bli lite seriösa: Prioritera det viktigaste och se till att kommunerna har, eller ges, förutsättningar att uppfylla de krav som ställs. 

 

Läs också:

Lämna inte Flen och Filipstad i sticket