Personuppgiftspolicy

Vi vill informera dig om vår policy som beskriver hur vi behandlar personuppgifter och cookies.

Läs mer
Isobel Hadley-Kamptz

Nathan Shachar har fel om adhd

"Humbug", "Fantasifoster". Det var med stora ord som DN-kolumnisten och Mellanösternkorrespondenten Nathan Shachar skåpade ut vetenskapssamhället i veckan.

Detta är en krönika av en fristående ledarkolumnist. Expressens politiska hållning är liberal.

Det gällde det neuropsykiatriska funktionshinder som kallas adhd. Det existerar helt enkelt inte, sade Shachar, utan är hittepå från läkemedelsföretag och psykiatrielit. Det handlar i stället om normala pojkar som bara behöver tuktas av familj, skola och religion.
Ja, han skrev faktiskt så. Konstigheterna i texten var så allvarliga att DN i en ovanligt frank rättelse medgav "flera faktafel".
Det hindrade inte diverse tyckare från att berömma texten. Det var visst viktigt att lyfta frågan, oavsett faktagrund. Och det är viktigt att tala om adhd. Men det är inte särskilt fruktbart att göra det utifrån tesen att det inte finns.
Neuropsykiatrin är mycket ung som vetenskap, hjärnan är oändligt komplicerad och dess förehavanden svåra att mäta. Inga psykiatriska sjukdomar kan konstateras genom blodprov eller röntgen. Vi vet helt enkelt inte särskilt mycket ännu.

Åtskilliga studier har dock visat hur hjärnan på personer med adhd skiljer sig från andras, i dopaminnivåer, i hur frontalloben fungerar. Genom tvillingstudier har vi också sett att adhd till ungefär 80 procent är ärftligt.
Som Statens beredning för medicinsk utvärdering konstaterade i en rapport i tisdags finns dock oklarheter kvar, både kring adhd-behandling och vid diagnostik. Jag talar med Elias Eriksson, professor i farmakologi, och han medger att det nog kan finnas problem: "Svensk psykiatri är inte på topp." Det finns resursbrist och brist på psykiatriker. Eriksson tror dock inte på larmen om stor överdiagnostisering i Sverige.
"Särskilt bland vuxna finns tvärtom en underdiagnostisering. Det är otroligt glädjande att allt fler, som ofta harvat runt i missbruk eller psykiatri i åratal utan att få hjälp, börjar få diagnoser och fungerande medicin." Han berättar om solskenshistorier, när vuxna människor får medicin och för första gången tycker sig ha en reell möjlighet till en vanlig, lycklig vardag.

Han snuddar vid något bokstavligen livsviktigt. Obehandlade, odiagnostiserade neuropsykiatriska handikapp har mycket allvarliga konsekvenser. Ungefär hälften av alla fängelseinterner uppskattas ha eller ha haft adhd, en nästan lika stor del av alla missbrukare.
Personer med de här svåra störningarna, som tillbringar skolan med att bli utskällda, dumförklarade, utanför, har små chanser senare i livet. Man präglas av hur man behandlas.

Om de har kvar problemen som vuxna försöker de ofta självmedicinera bort dem, med alkohol eller amfetamin. Självmordstankar är vanliga, liksom ångest, och allmän upplevelse av meningslöshet.
Det betyder inte att adhd eller andra likartade sjukdomar är totala avvikelser. Tvärtom bör de ses som extrema positioner på en normalkurva. Just därför är det kanske så svårt att få respekt för hur handikappande de kan vara. "Om något förekommer brett i lindrig form förstår folk inte alltid allvaret i svårare varianter", säger Eriksson.
Många barn är bråkiga, har svårt att sitta still. Det är inte adhd, och bör inte diagnosticeras eller medicineras så. Att gå från det till att förneka handikappets existens är att neka hundratusentals människor chansen till ett rimligt liv.

Logga in för att följa

Det är gratis och går snabbt!