Personuppgiftspolicy

Vi vill informera dig om vår policy som beskriver hur vi behandlar personuppgifter och cookies.

Läs mer
Isobel Hadley-Kamptz

Näringslivets förakt för kunskap och bildning

Volvo satsar 450 miljoner på att 400 studenter ska få en ettårig utbildning perfekt anpassad för industrin.

Detta är en krönika av en fristående ledarkolumnist. Expressens politiska hållning är liberal.

Det skrev Volvos vd Olof Persson på DN debatt häromdagen. Studenterna ska få avtalsenlig lön under studietiden, men de har inget krav att jobba på just Volvo när de är klara. Det här är en utmärkt idé.

Det är dock inte en lika ny, eller altruistisk idé som man skulle kunna tro. Förr i världen fungerade nämligen yrkesutbildningar så, företagen betalade själva för att få tillgång till lämpade anställda. Det offentliga å sin sida bekostade universitet för att främja en bredare samhällsnytta och kultur.

Så småningom började staten betala också för specifika yrkesutbildningar och företagen tackade förstås och tog emot. De slapp en stor kostnad, inte konstigt att de gladdes.

I dag har det organiserade näringslivet tagit ett steg längre och kampanjar för att yrkesutbildningar bör vara de enda utbildningar som staten alls finansierar. "Utbildning måste leda till jobb", hörs ropen, och Svenskt Näringsliv föreslog i somras att möjligheten att få studiemedel bör graderas efter andelen som snabbt får jobb i ett yrke med anknytning till genomförda studier.

 

Många upprördes över direktörernas bildningsfientlighet, och kultursidorna fylldes av anekdoter om hur internationella affärsmän utanför sammanträdesrummen undviker svenska bondtölpar till kolleger, svenskarna kan ju bara prata om jobb eller möjligen golf.

Den instrumentella synen på utbildning som framförs från näringslivet delas dock av samhället i stort. Från politikerna som vill ha hög genomströmning i högskolan, till rektorer som inflaterar betygen för att kamma hem maximalt med skolpengar, till elever och studenter som bara vill lära sig precis de saker som kommer på proven.

 

Som professor Dick Harrisson och Katarina Harrison Lindbergh skrev i veckan när vi sedan länge i Sverige ett förakt för kunskap. Särskilt för pojkar anses det töntigt att plugga, något som märks på den allt större andel pojkar som inte ens kan gå gymnasiet. Töntigt i synnerhet anses också sådan kunskap som varken ger pengar eller praktiska fördelar.

I det svenska näringslivet anställer man heller, till skillnad från i Tyskland och England, inte gärna folk som studerat sånt som lingvistik eller arkeologi. För de där matchningsproblemen man jämt talar om är inte alltid reella. De handlar lika mycket om oförmåga att se kompetens om den inte är formpressad och etiketterad på det vanliga instrumentella sättet. Gränserna för den eftertraktade normaliteten är snävare i svenskt arbetsliv än på många andra håll.

Bildningsföraktet skapar också ett logiskt dilemma gentemot en annan ständigt upprepad sanning i arbetslivet. Vi antas, det påstår inte minst näringslivet, i dag behöva vara flexibla och kunna byta riktning många gånger i livet. Men hur blir man bäst lämpad för sådan ombytlighet: genom en utbildning som handlar om de affärssystem och maskiner som används på svenska industriföretag 2012 eller genom att säg, studera modern europeisk filosofi?

 

Om den livslånga anställningen nu tillhör historien är jobb ett halvår efter examen knappast ett rimligt mått på en utbildnings kvalitet. Inte ens om vi bortser från allt i människors liv som inte är arbetsmarknaden.