Personuppgiftspolicy

Vi vill informera dig om vår policy som beskriver hur vi behandlar personuppgifter och cookies.

Läs mer
Isobel Hadley-Kamptz

Isobel Hadley-Kamptz: Vem är ett offer?

Jag hatar begreppet offerkofta.
Bättre än nästan något annat sammanfattar det ett sätt att se på utsatta människor som skyldiga till sitt eget elände.

Detta är en krönika av en fristående ledarkolumnist. Expressens politiska hållning är liberal.

När jag gick i skolan för mer än 20 år sen användes ordet offer som skällsord nedåt i den obönhörliga hierarkin. "Ditt jävla offer" sade mobbaren till den mobbade som därmed hånades en andra gång för det våld och förakt han eller hon utsattes för.
Denna mellanstadiets ickecivilisation syns i dag överallt.
Offer är någon man ser ner på, och den som talar öppet om svåra upplevelser eller orättvisor uppmanas inte sällan att ta av sig det där förhatliga plagget - offerkoftan.
Det är både ett sätt att förringa våld eller övergrepp som människor utsätts för - om ingen ska "vara offer" finns ju heller varken brott eller förövare - och ett sätt att individualisera samhällsproblem. Om du exempelvis har mörk hud och utsätts för diskriminering är det ditt eget fel eftersom du bara ser dig som ett offer och det är minsann ditt eget ansvar att sluta med det.
Vi ser här baksidan av hetsen kring positivt tänkande.
Om du inte tänker positivt kring din cancer eller din arbetslöshet eller din sextrakasserande chef ska du inte inbilla dig att vi tycker synd om dig.

I senaste numret av
tidskriften Glänta tar man upp det här, viktimisering och anti-viktimisering, som det heter med fina ord.
Att förminska utsatta har en lång tradition, inte minst specialgruppen våldtäktsoffer, som inte sällan både anklagar sig själva för det de utsatts för, och anklagas av omvärld och rättsväsende.
Om jag bara inte hade tagit den vägen, om du bara inte varit så flirtig. Skuldbördan flyttas.
Vid sexualbrott talar man om det perfekta offret, med dygdig bakgrund, rätt ålder, rätt beteende under och efter brottet. Denna perfektion ligger förstås rätt långt från de beteendemönster psykologer säger är vanligast i sådana situationer.
Det finns olika strategier att bearbeta övergrepp. Ett sätt är att försöka ta till sig att bara för att man fallit offer för någons aggressioner behöver det inte definiera hela jaget, hela existensen. Det kan ta väldigt lång tid att nå dit.
Trots att det låter lika är det rakt motsatt mot den politiska debatten. Här säger offerstämpeln tvärtom att offerskapet är essentiellt i personen.
Att vara offer blir en egenskap och inte en erfarenhet - en egenskap man bör göra sig av med.

Piratpartiets ledare
Anna Troberg förklarade exempelvis för personer som talat om sexuella övergrepp och gråzoner under taggen #prataomdet att "en offerkofta är bara en tvångströja med mysigare namn" i UR:s prataomsex-program i P1 i onsdags diskuterade Sakine Madon och Maria Sveland kvinnor och offer, och även om de inte kom så långt tycks Madon också använda begreppet offer som något som inte går att kombinera med att vara aktivt subjekt.
Egenskap snarare än erfarenhet.
Det finns såklart också personer som från en maktposition utmålar sig som långt mer utsatta än de är. Silvio Berlusconi citeras i Glänta: "Jag är politikens Jesus Kristus /.../jag offrar mig själv för alla".
När Expressen gör en serie om näthat inleder man med koleriska krönikörer som beklagar sig över att internet givit folk möjlighet att skälla tillbaka, snarare än med hatet som varje dag öses över oförargliga tonårstjejer som skriver om smink.
Den som har makt får alltså gråta ut för sympatier, den som är i underläge måste skärpa sig. Mellanstadiet var det ja.

Logga in för att följa

Det är gratis och går snabbt!