Isobel Hadley-Kamptz

Se övervakning som klassfråga

Publicerad
Uppdaterad
"Hur långt är ni beredda att gå?"
Den frågan ställs tyvärr rätt sällan till alla förespråkare för övervakning.
Expressen getinglogga
Detta är en krönika av en fristående ledarkolumnist. Expressens politiska hållning är liberal.
När nu EU överväger registrering av alla resor till och från unionen och datalagringsdirektivet kommer att ge myndigheterna möjlighet till ständigt uppdaterad information om, tja, nästan allting vi gör, är det trots allt rätt väsentligt att veta. Finns det någon bortre gräns?
Den bittra insikten är nog att en sådan inte verkar finnas. Eller hur ska man annars tolka den surrealistiska uppgiften att Storbritannien nu installerar övervakningskameror i människors hem, för att se till att de äter ordentligt och att barnen går och lägger sig i tid?
Verklighet som ser ut som grovkornig satir med folkhälsofascismens modernaste ansikte.

Nu är ju Storbritannien, trots sin självbild som frihetens vagga, den mest övervakade demokratin i världen. Det finns många miljoner CCTV:s, övervakningskameror, och det sätts hela tiden upp nya trots att de undersökningar som gjorts visar att effekten på brottsligheten är mycket liten.
Ännu mer demokratiskt tvivelaktigt är asbo-systemet, där människor får en varning om vad som kallas för "asocialt beteende".
Genom den varningen blir saker som egentligen inte är olagliga straffbara vid upprepning med upp till fem års fängelse. Asbos delas ut för sådant som lösdriveri, spott på gatan och hotfullt stirrande.
Lagen är extremt elastisk, kräver inget riktigt domstolsförfarande och hörsägen accepteras som bevis.
Precis som man kan tänka sig utfärdas asbos numera för så skilda saker som politiska protester, högljutt sex och att visa upp sina tatueringar. En 87-årig man i Liverpool fick en asbo för sitt sarkastiska sätt att prata. Personer med neuropsykiatriska handikapp är klart överrepresenterade.
Det låter som ett skämt. Rättssäkerhetsmässigt är det såklart ett skämt, men likafullt är det på riktigt och likafullt pågår detta i ett av våra grannländer, ett av EU:s största och viktigaste länder, och ingen säger någonting om det.

Om Turkiet hade haft
liknande system hade alla vrålat om att ett sådant land inte har i vår gemenskap att göra.
Men det ligger ju någonting där. Vi och dem. Vi européer, vi västerlänningar, vi i medelklassen.
För den riktigt obehagliga anledningen till att asbo-systemet får fortleva utan protester, att engelska barnfamiljer får bli kameraövervakade 24/7 i sina egna hem utan att vi ens orkar höja ett ögonbryn är ju att detta också bara drabbar de andra. I det här fallet underklassen.
I ett land med världens slaskigaste kvällspress ser jag framför mig hur hemma-CCTV:n blir "Big Brother" på riktigt, med gryniga sexbilder i tabloidformat och nyskapade kändisar i realtid.
I sig är det en rebellisk gest mot överheten förstås, att behandla hemmakameran som vilken idol-audition som helst.

Det är i sammanhanget symtomatiskt att kritiken mot FRA här i Sverige framförallt riktat in sig på att även inhemsk kommunikation kommer att övervakas. Att det inte tekniskt går att skilja ut de andra, invandrarna, terroristerna, brottslingarna.
Visst skulle man kunna slå sig för bröstet och förklara det unika svenska integritetsupproret med vår tradition av solidaritet och jämlikhet. Svenskar agerar faktiskt politiskt rätt oegennyttigt. Se bara på hur protesterna mot försämringarna i a-kassan mullrat långt in i de led där risken för egen arbetslöshet knappt finns. Men jag tror inte att det räcker.
Nej, vi protesterar för att vi i medelklassen också känner oss hotade av staten. Kanske är det i all futtighet just där gränsen går.

Tack för att du hjälper oss!

Även om vi alltid försöker skriva helt korrekt kan det ibland smyga sig in felaktigheter. Därför uppskattar vi din hjälp. Skriv i meddelande-rutan nedan vad som är fel i artikeln eller vad du vill klaga på. Vi rättar alla fel och är generösa med genmälen.

Stort tack!

Tack!

Din rättelse har skickats vidare till redaktionen!

En redaktör kommer att läsa din rättelse så snart som möjligt. Tack för att du hjälper oss!

Thomas MattssonAnsvarig utgivare

Jag vill att Expressen ska vara den tidning som är mest generös med genmälen, rättelser samt hur vi redovisar eventuella klander från Pressens Opinionsnämnd.

Expressens ambition är tydlig. I vår "Kvalitetspolicy" slår jag fast att det som publiceras ska vara korrekt. Mitt första beslut som chefredaktör var att införa en fast plats i tidningen och på sajten för korrigeringar. Men vi är människor. Som gör misstag, blir lurade eller stressas till slarv. Det är några förklaringar till fel i medier, men de ursäktar ändå inte redaktionen om någon utsätts för publicitetsskada.

Expressen står bakom de "Etiska regler för press, radio och tv" som formulerats av Publicistklubben, Svenska Journalistförbundet, Tidningsutgivarna, Sveriges Tidskrifter, Sveriges Radio, Sveriges Television samt Utbildningsradion.

"Reglerna är mer av tumregler än en formell regelsamling", konstaterar Allmänhetens Pressombudsman (PO). Vad som är god pressetik måste avgöras från fall till fall och det finns inga exakta svar. Men det är bra att saken diskuteras.

Expressen talar ofta och gärna klarspråk, vi granskar och vi avslöjar; det hör journalistiken till att inte alla kommer att uppskatta det vi berättar. Om du anser att du utsatts för en publicitetsskada är det snabbaste sättet att få upprättelse att kontakta oss: mejla till rattelse@expressen.se eller ring vår nyhetsdesk på telefon 08-738 30 00. Men det går också att göra en så kallad PO-anmälan för att få en pressetisk prövning.


Följ Expressen ledarsida på Facebook för tips om fler liberala ledare och krönikor.

Till Expressens startsida

Mest läst i dag