Personuppgiftspolicy

Vi använder cookies för att förbättra funktionaliteten på våra sajter, för att kunna rikta relevant innehåll och annonser till dig och för att vi ska kunna säkerställa att tjänsterna fungerar som de ska.

Läs mer i vår cookiepolicy.

Läs mer
Isobel Hadley-Kamptz

Isobel Hadley-Kamptz: Bankirer och barn först i livbåtarna

Foto: Cornelia Nordström

30 miljarder om året.
Det är enligt Riksbanken vad den implicita svenska bankgarantin till de fyra storbankerna är värd.
Det är hälften av bankernas sammanlagda vinst.

Detta är en krönika av en fristående ledarkolumnist. Expressens politiska hållning är liberal.

Den här garantin handlar om att staten underförstått försäkrar att svenska banker aldrig kommer gå omkull. När det kniper rycker staten in, som den gjorde i början av 90-talet liksom under bankkrisen för några år sedan. Det innebär bland annat att bankerna inte behöver betala riskpremie på sina lån, oavsett hur riskabla affärer de gör.
Det tackar exempelvis Nordea för, som i veckan kom med lysande vinst siffror. 23 miljarder i vinst förra året och intäkter på nästan lika mycket bara på senaste kvartalet.
Huvuddelen av vinsten kom från bankens egen trading. Det är en verksamhet som banken över huvud taget inte skulle kunna ha utan statsgarantierna, det vore för riskfyllt och därmed för dyrt.
Samtidigt saknar tradingen helt den breda samhällsnytta som bankgarantierna är till för.
Tanken med dem är ju att enskilda inte ska bli av med alla sina besparingar om en bank går omkull.
Tanken är inte att banker ska kunna tjäna storkovan riskfritt.
Det kan man åtminstone försöka inbilla sig. I realiteten har de senaste krisåren visat att få saker ligger västvärldens politiker lika varmt om hjärtat som bankvinster.
I Sverige garanterade vi  under bankkrisen 354 miljarder i lån till storbankerna, i USA betalade staten  svindlande 700 miljarder dollar för bankkrisen.
När några ekonomer på en underavdelning till den amerikanska riksbanken räknade på vad det kostat om man i stället för att pumpa in pengar i bankerna hade stöttat de människor som blivit arbetslösa och fått svårt att betala sina banklån hamnade maxsumman i stället på 50 miljarder.
Då hade bankerna sluppit kreditförluster och krisen kunnat avvärjas.
Enligt vissa beräkningar hade man kunnat få ner kostnaden till så lite som en ynka miljard.
Nu valde politikerna inte den vägen. Därför tvingades de där arbetslösa nyfattiga ge upp sina hem, och många av dem har ännu inte hämtat sig. Bankerna däremot mår helt okej.
Vi är inte bättre i Europa. Strax före jul valde europeiska centralbanken ECB att ge de stora bankerna ett julklappslån på 489 miljarder euro till en procents ränta.
De här pengarna förväntas bankerna i sin tur låna ut till EU-länderna.
Räntan på exempelvis italienska 3-årsobligationer ligger i dag på 3,7 procent, mellanskillnaden bör ses som en gåva från europeiska skattebetalare till bankirerna.
Att banker inte ska behöva ta förluster är för övrigt en viktig punkt  i den nya europakt som Sverige nu enligt regeringen och Socialdemokraterna ska  ansluta sig till.
Blott en enda svensk högre politiker har kritiserat tanken om att ständigt rädda bankerna först, Vänsterpartiets nyvalde partiledare Jonas Sjöstedt.
Han har också fört fram förslag  om  skatt på finansiella transaktioner, delning av banker, krav på högre kapitalsäkerhet och bättre konkurrens i bankbranschen. Till stor del är det mycket kloka tankar.
Från regeringen nöjer man sig dock med att moralisera över girighet.
Vi borde knappast förvånas över att hedgefonder nu vill stämma Grekland för brott mot de mänskliga rättigheterna för att de inte får igen sina pengar.
Den bakomliggande självbilden har vi alla hjälpt dem att odla.