Personuppgiftspolicy

Vi vill informera dig om vår policy som beskriver hur vi behandlar personuppgifter och cookies.

Läs mer

Inte speciellt bra - Löfvens skolpolitik

Långrandigt. Stefan Löfven borde sticka emellan sitt Ulf Lundell-lyssnande med lite Povel Ramel för att påminnas om att underbart är kort. I alla fall kortare än 47 minuter. Foto: CORNELIA NORDSTRÖM Foto: Cornelia Nordström

Detta är en osignerad ledartext. Expressens politiska hållning är liberal.

I gårdagens Löfvenska löfteskatalogaria, framförd med tyngd och vacker ton, var en punkt ny. Socialdemokraternas partiledare lovade 1 000 nya speciallärare som ska ta hand om de yngre barnen i grundskolan.

Det låter bra. Men det är långt ifrån säkert att så är fallet. Det kan vara precis tvärtom.

En gång i världen hamnade elever med klena skolresultat i hjälpklass. Sen kom klinikerna. Därefter har det hetat special- och stödundervisning, inte sällan i "lilla gruppen". Elever har fått gå i från sina vanliga klasser för att arbeta med specialpedagogen i förmodat lugn. Väldigt länge har 40 procent av eleverna fått sådant stöd någon gång under sin grundskoletid. Mest pojkar, ofta med lågutbildade och invandrade föräldrar.


De statiska sambanden
för insatserna är föga upplyftande. Elever som fått denna hjälp har i betydligt högre grad än andra svaga kunskaper. Det kan ju förstås beror på att stödet inte varit tillräckligt, att ett kunskapslyft hade fordrat ännu större resurser.

Sådana kom med Perssonpengarna, efter statsminister Göran, i slutet på 1990-talet. Skolorna satsade på specialpedagogik, av de elever som slutade nian 2003 hade 54 procent fått stödundervisning. Nu fick fler flickor, akademikerbarn med svenskfödda föräldrar del. Men effekten var dyster. Skolresultaten fortsatte sjunka, en av fem som någon gång fått stödundervisning var inte behörig till nationellt program på gymnasiet. Av dem som aldrig fått denna insats kom nästan alla in.

Det är alltså inte givet att hjälpen hjälper. Det finns några svenska studier som tyder på att nivågruppering, med studier i "lilla gruppen" gör de svaga svagare. Om kravnivån i svenska skolan i allmänhet är låg så är den det i synnerhet i stödundervisningen. Visst händer det att speciella speciallärare entusiasmerar sina elever så att de kommer ikapp och klarat sig hyggligt i ordinarie klass. Men oftare befästs elevens känsla av misslyckande, av att det inte är någon idé.

Tyvärr finns det väldigt lite forskning om specialpedagogikens praktiska effekter, vad som funkar och inte. Och de få allmänna studier som finns gör inte reklam för verksamheten. Därför är det olyckigt att Stefan Löfven lovar 1 000 nya speciallärare, även om det går att förstå som mål - det är ju enkelt att mäta.


Visst behöver eleverna i de tidiga årskurserna bättre stöd i språkutvecklingen; för att lära sig läsa, skriva och tala och snabbt bygga ordförråd. Men då är det bättre att satsa på klasslärarna; att se till att de som nu går på lärarhögskolorna själva är säkra på svenskan och verkligen trimma den i utlärningstekniker. Då gäller det att erbjuda fortbildning på schysta ekonomiska villkor för alla de lärare som gick utbildningen när läs- och skrivinlärning inte var prioriterat.

Vikten av alldeles vanliga dugliga lärare är nämligen fastslagen i forskning gång på gång.

Logga in för att följa

Det är gratis och går snabbt!