Håkan Juholt är en av få socialdemokrater som kan dra på munnen i dessa dagar, om än bitterljuvt. Begreppet "Juholtsiffror" har detroniserats av "Löfvensiffror" i arbetarrörelsens skräckkabinett.
I januaris SvD/Sifomätning får Socialdemokraterna 23,2 procent, de sämsta siffror som Sifo har uppmätt för det gamla statsbärande partiet.
Men väljarna har anledning att vara missnöjda. Den rödgröna regeringen är svag. Nödlösningen Löfven är svag. Det händer att nödlösningar växer med uppgiften och avslöjar dolda förmågor. Stefan Löfven hör inte till dem. En av hans stora svagheter är att han ständigt tycks underskatta, eller förneka, komplexiteten hos de politiska problem han ställs inför. Det gäller inte minst migrationspolitiken.
Under 2015 gick Löfven från att säga "Nej, det finns ingen gräns" för hur många flyktingar Sverige kan ta emot, till att fälla gränsbommarna och styra om en hypergenerös flyktingpolitik till uttalad "miniminivå". Däremellan präglades regeringen av nästan total handlingsförlamning.
Om Socialdemokraterna trodde att de skulle belönas för att flyktingtrycket för tillfället har minskat, misstog man sig uppenbarligen. Och framtiden ser inte ljus ut. S befinner sig i en situation som kan illustreras av Aftonbladets ledartext "Fattiga barn - en moralfråga" (22/1).
I ledaren, skriven av Anders Lindberg, efterlyses "ett systematiskt arbete för att inga barn ska behöva växa upp fattiga... Det är ovärdigt en välfärdsstat som Sverige att en enda unge tillåts växa upp i fattigdom."
Texten påminner om socialdemokratins ständiga marsch för att utöka välfärdsstatens åtaganden och öka jämlikheten. Men man behöver inte vara statsvetarprofessor för att inse att nolltolerans mot relativ fattigdom bland barn är oförenlig med den gränslösa flyktinginvandring som både Löfven och Lindberg har bejakat.
De utmaningar Sverige står inför nu handlar om att vaska fram lärare till både barn och vuxna, bygga bostäder så att inte trångboddheten blir helt katastrofal och att få in väldigt många lågutbildade invandrare på en högproduktiv arbetsmarknad.
Om S fortsätter att låtsas som om det är "business as usual", och vägrar att anpassa politiken till en ny verklighet, kommer allt färre att betrakta partiet som relevant.
Medan S faller har Moderaterna till sist börjat stiga. Väljarna tycks i ett osäkert läge röra sig från det ena statsbärande partiet till det andra. Och det är från Moderaterna som de flesta politiska idéerna har kommit.
Men det är en sak att vara tydlig och offensiv när man spelar solo i opposition. Vad en alliansregering skulle få uträttat i dag är en annan fråga. Om S har Miljöpartiet som migrationsutopisk partner så har ju alliansen Centern, bland annat.
I den situation som råder, oavsett opinionsläge, är det fortsatt av största vikt att både S och M beter sig som de statsbärande partier de vill vara.