I tisdags läxades utbildningsminister Anna Ekström (S) upp av C-ledaren Annie Lööf (C) på Twitter. Bakgrunden var en jobbannons från välfärdsföretaget Academedia, som på modern PR-svenska sökte en förmåga som kan attrahera elever. Eller ”bearbeta vårdnadshavarna - från beskedet att man väntar barn till att barnet börjar skolan”.
Den sökande skulle också kunna ”identifiera touchpoints i en vårdnadshavares kundresa” och anpassa budskapet därefter. Kort sagt, manipulera kunderna att välja Academedias skolor.
Anna Ekström var upprörd över ”förytligandet av bildningsuppdraget”. Annie Lööf, däremot, var upprörd över att välfärdsföretag överhuvudtaget ifrågasattes.
Det är ett uttryck så gott som något för bildningens låga status i Sverige. Ett annat exempel är Skolverkets skrotande av antiken.
Mer historia, mindre slöjd
Verket ursäktade sitt numera tillbakadragna förslag med att alla epoker inte får plats. Men det finns ju ett uppenbart sätt att få mer plats: utöka historieämnet. Möblera om i grundskolans timplan för att utöka historieämnet och andra teoretiska ämnen som är trånga på stoff.
Eleverna får i dag uppskattningsvis 221 timmar historia på nio år. Och 330 timmar slöjd. Mer slöjd än historia, alltså, vilket Eskilstuna-Kurirens Susanne Nyström uppmärksammade i en ledarkrönika.
Totalt tar de praktisk-estetiska ämnena 690 timmar i anspråk.
Det är inte rätt prioriterat. En lösning vore att dra ner på slöjdandet, en annan att ta bort slöjdobligatoriet på högstadiet. Om elevens val avvecklas har man ytterligare 177 timmar att spela med.
Tidsbrist är inget hållbart argument för att slakta historiska epoker.
Kan man läsa en häst, Skolverket?
Men lektionstid är inte allt som behövs för att vrida skolan rätt. Skolverket måste uppvärdera sin syn på klassisk bildning. Det finns fler exempel på det i kursplansrevisionen:
”Lyrik, dramatik, sagor och myter” bör ge plats för läsning av ”texter som belyser människors villkor och identitets- och livsfrågor, till exempel utanförskap, jämlikhet, sexualitet och relationer”, tycker Skolverket.
I stället för att vidga elevers horisonter tycks fokus ligga på igenkänning och identifikation, här och nu. Och förstås på värdegrundsfostran. Det är så torftigt.
Ett riktigt postmodernt exempel lyfter skoldebattören Filippa Mannerheim fram: Begreppet ”text” har vidgats av Skolverket. I ämnet svenska som andraspråk ordineras ”muntliga texter, till exempel radioprogram för barn” och ”texter som kombinerar ord och bild”.
Att lyssna på radio eller titta på film är alltså att läsa.
En lärarstudent twittrar frustrerat: ”Om allt som berättar något eller som är tolkningsbart är text så är det ju helt meningslöst. Är en häst en text om jag kan läsa av hästens intentioner utifrån hur den rör sig?”
Skolverket är en del av bildningsproblemet. Regeringen har bollen.