Statsministerns debattfinal i riksdagen präglades bitvis av vänliga ord, presenter och skratt. Ceremonierna stärkte intrycket att Stefan Löfven är en varm och hygglig person, och påminde om den remarkabla klassresa han har gjort.
Men den som trodde att Löfvens egna anföranden skulle gå en smula i förbrödringens tecken, bedrog sig.
Hans stora tema var ”hotet mot demokratin”. Och det är stort och akut, lät han förstå.
S-ledaren citerade Ulf Kristerssons (M) uttalande om att Januariavtalet var att ”mixtra med demokratin”. Uttalandet tål förvisso att kritiseras, men S-ledaren tog det till intäkt för att hävda att Moderaterna tillhör partier som vill ”skapa misstro mot valresultatets legitimitet och på så sätt också misstänkliggöra våra institutioner och myndigheter”.
Stefan Löfven antydde alltså att Ulf Kristersson vill underminera Sveriges demokratiska styre. Det är i själva verket Stefan Löfven som sår misstro genom att ständigt utmåla oppositionen som systemhotande och illegitim.
Attacken påminner om Stefan Löfvens svagheter som ledare. Han är ingen vass analytiker och han har haft en tendens att antingen överdriva eller underskatta möjligheter och hot.
Vad gäller kriminaliteten lät Löfven länge som en arg insändarskribent.
Han har ständigt överskattat sina möjligheter att leverera. Det gäller alltifrån socialdemokratins ”starka samhälle” till löftet om EU:s lägsta arbetslöshet. Det sistnämnda blev ju ett kapitalt misslyckande. Sverige ligger i skämsligan tillsammans med länder som Italien, Spanien och Grekland. Den oroande långtidsarbetslösheten är historiskt hög.
Migrationens konsekvenser underskattade Löfven spektakulärt. Under flyktingkrisen 2015 skulle hans Europa först inte ”bygga några murar”. Regeringen sov sedan djupt innan en panikartad omläggning av migrationspolitiken gjordes.
Vad gäller kriminaliteten lät Löfven länge som en arg insändarskribent efter uppmärksammade dåd: Så här ska vi inte ha det i mitt Sverige! Hans numera klassiska undanflykt, ”Vi såg inte detta komma”, i Agenda i november 2019 skulle kunna appliceras på de flesta problem och kriser som har seglat upp under hans regeringstid.
Även under coronapandemin vaknade regeringen sent och alltifrån testning till restriktioner tog lång tid att få på plats.
Bristande realism och analysförmåga har gjort hans styre mer passivt än proaktivt.
Om klimatet, slutligen, säger Löfven ständigt att Sverige bär ”ledartröjan” och ska tjäna som globalt föredöme. Men i våras konstaterade Klimatpolitiska rådet att Sverige var på väg att missa de klimatpolitiska målen. Den stora återhämtningssatsningen efter pandemin är exempelvis mindre grön i i Sverige än i många andra länder. Med MP i Rosenbad!
Löfven har förvisso varit en överlevnadskonstnär i en parlamentariskt rörig tid. Men bristande realism och analysförmåga har gjort hans styre mer passivt än proaktivt och problemlösande.
Han hade helt enkelt inte mycket att skryta med under sin sista debatt. Inte konstigt att han fokuserade på demokratihoten. Det var väl det som fanns kvar i byttan.