Arbetsförmedlingens styrelse har fattat det unika beslutet att uttala att den inte har förtroende för sin generaldirektör, Angeles Bermudez-Svankvist. Hon säger stilenligt kaxigt att hon kommer att jobba på, "business as usual", eftersom det är regeringen som utser och avsätter generaldirektörer.
Även om statsminister Fredrik Reinfeldt hade idolporträtt på Bermudez-Svankvist som bakgrundsbild när han talade till moderatstämman i Örebro för två år sedan, som exempel på ny proffsig utnämningspolitik, så lär han inte vara sentimental nu.
När såväl styrelsen för arbetsförmedlingen, AF, som fackförbunden dömer ut chefen - då kan hon inte vara kvar.
Att man kan vara en uppskattad och hyllad chef på ett ställe betyder inte att man behöver funka på nästa. Det vet styrelseledamöterna i AF, både Joachim Berner och Ebba Lindsö har egen erfarenhet av att tvingas sluta. Bermudez-Svankvist var populär de första åren på AF, så sent som 2011 fick hon bra bossbetyg i tidningen Chef. Men att börja bra är ingen garanti för god fortsättning.
Arbetsförmedlingen har fått mycket kritik under Angeles Bermudez-Sandkvist tid. Men det har AF alltid fått. Mycket beroende på att själva namnet är missvisande, arbetsförmedlingen ägnar sig inte längre i första hand åt att förmedla vanliga jobb. De anställda ägnar sig mest åt att hitta åtgärder - utbildning, praktik och Fas3-placeringar - åt människor som inte är efterfrågade på arbetsmarknaden. Eller arbeten där staten går in och tar en del av kostnaden genom lönebidrag eller skatterabatter. Så är det nu, och så har det varit länge. Inte underligt att unga arbetslösa som kommer till AF med förväntningen att bli skickade till arbetsgivare på intervju blir missnöjda.
Oppositionen klagar över att AF inte gjort av med alla pengar den fått i budgeten. I fjol skickade man tillbaka 1,7 miljarder kronor som skulle ha gått till arbetsmarknadsprogram, 500 miljoner som skulle ha gått till lönebidrag och 500 miljoner som var tänkta för nyanlända invandrare.
Det behöver inte ha varit fel. Dåliga åtgärder är faktiskt ett sämre alternativ än inga alls. Utvärderingarna av olika insatser genom arbetsförmedlingen från 1990-talet och framåt är närmast en katalog av misslyckanden.
Socialdemokraterna talar ofta om att Arbetsförmedlingen inte fixar matchningen på arbetsmarknaden. Och det är sant. Men när det saknas förskollärare, barnmorskor och ingenjörer är det inte mycket arbetsförmedlarna kan göra. Allra helst som de långtidsarbetslösa ofta är unga utan färdig gymnasieutbildning, 55-plusare, lågutbildade utlandsfödda, personer med funktionshinder.
Vad än nästa generaldirektör för arbetsförmedlingen heter kan hen inte få verksamheten att leva upp till namnet. Men ett minimikrav är ändå en generaldirektör som förmår återskapa förtroende hos de anställda och hos allmänheten.