Personuppgiftspolicy

Vi vill informera dig om vår policy som beskriver hur vi behandlar personuppgifter och cookies.

Läs mer

Hellre låg lön än utanförskap

Lars Calmfors, professor i nationalekonomi.. Foto: Martina Huber

Den svenska arbetsmarknaden blir alltmer tudelad. För det stora flertalet är det strålande tider med arbetsgivare som skriker efter arbetskraft. Men för dem som tillhör så kallade utsatta grupper syns ingen ljusning.

Detta är en osignerad ledartext. Expressens politiska hållning är liberal.

Under februari månad väntas de utrikes födda för första gången bli en majoritet av de arbetslösa i Sverige. Utvecklingen för denna grupp går i fel riktning, konstaterar man på Arbetsförmedlingen. Och då har ändå inte den rekordstora grupp asylsökande som anlände i höstas dykt upp på Arbetsförmedlingen än. De verkliga bekymren kommer att bli kännbara först om ett eller två år.

Det är alltså bråttom att göra något radikalt åt situationen. Sverige hade redan innan höstens flyktingvåg det största gapet i läsfärdighet mellan inrikes och utrikes födda av alla västländer enligt PIAAC-undersökningen, vuxenmotsvarigheten till Pisa. Det talar för att vi också borde ha betydligt större lönespridning än på andra håll. I stället har vi västvärldens mest sammanpressade löner och dess högsta sysselsättningsgap. Det säger sig självt att det är ohållbart.

 

En lång rad expertinstanser har redan påpekat detta - från Finanspolitiska rådet och Konjunkturinstitutet till Långtidsutredningen och OECD. I går kom även Sveriges mest namnkunniga professor i nationalekonomi, Lars Calmfors, med ett bidrag i samma riktning. Lägstalönerna måste sänkas väsentligt - till runt 15000 kronor i månaden - för att skapa fler jobb för dem som i dag har svårt att få in en fot på arbetsmarknaden.

Det är ett förslag med många förtjänster, även om det är mycket svårt att tro att LO frivilligt skulle gå med på att skapa sådana ingångsjobb. En tvingande statlig lag är sannolikt den enda utvägen.

Invändningarna från vänsterhåll är de gamla vanliga: "Det går inte att leva på så låga löner!" Men alternativet till ett låglönejobb är ju inte att få ett jobb med hög lön, utan att leva på bidrag.

 

Ett annat vanligt argument är att det redan finns möjlighet för arbetsgivare att anställa till en låg penning genom olika former av stöd, såsom nystartsjobb och YA-jobb. Det är riktigt. Men den sortens anställningar är byråkratiska, tillfälliga och kan verka stigmatiserande för de jobbsökande. Om arbetsgivaren dessutom tvingas ansvara för utbildning blir tröskeln uppenbart för hög.

Visst behövs även Arbetsförmedlingens olika stödprogram, men de kan inte kompensera för grundläggande systemfel på arbetsmarknaden. Det blir i längden för dyrt och öppnar för fusk och ojuste konkurrens.

"Det är bättre att utbilda de nyanlända", lyder ett tredje argument. Men ett kunskapslyft kommer aldrig ensamt att lösa problemet. Vi kommer att behöva satsa på både utbildning och låglönejobb.

Om inget av argumenten ovan biter, drar vänsterdebattörerna fram det ultimata kortet: "Låglönejobb sliter isär samhället och hotar demokratin". Men om det är något som hotar sammanhållningen i Sverige så är det att acceptera att en växande grupp är hänvisad till en nedbrytande tillvaro i utanförskap.

Det vore mer klädsamt om vänstern erkände som det är: försvaret för blågula löner går före solidariteten med de nyanlända.

 

Läs också:

Fler låglönejobb kan göra vården bättre

Integrationskrisen kräver snabba svar

Logga in för att följa

Det är gratis och går snabbt!