Tingsrätten friade på fredagen tidigare Kina-ambassadören Anna Lindstedt från brott mot landets säkerhet efter förhandlingarna med kinesiska affärsmän om fängslade Gui Minhai i fjol.
Det illustrerar Sveriges svårigheter att möta utmaningen från Kina rätt väl.
Enligt domen saknas tillräckliga bevis för att att Lindstedt förhandlade ”med någon som företrädde kinesiska statens intressen”, hårdraget för att förhandlingarna inte skedde mellan formella delegationer runt ett bord med flaggor på.
Om Lindstedt agerade rätt eller fel kan diskuteras, men att kineserna inte bedriver diplomati på samma sätt som samvetsgranna UD-tjänstemän är svårt att komma runt. (Varför skulle hon annars tagit risken?)
Den svenska myndighetskulturen är en stuprörskultur. Kina å andra sida buntar ihop försvar, utrikesförvaltning och företag under samma stora feta röda paraply. Stat och näringsliv griper in i varandra och förstår man inte det förstår man ingenting.
Stat och näringsliv griper in i varandra och förstår man inte det förstår man ingenting.
Målet är att bli världens enda supermakt. För att det ska gå vägen måste ekonomisk, politisk och militär styrka kombineras. Xi Jinping kallar det ”militär-civil fusion” och sedan 2017 slår kommunistpartiets stadgar fast att all civil teknikutveckling (tänk telekomutrustning) kan användas av militären vid behov.
Den nya säkerhetslagen i Hongkong är ett bra exempel. Den likställer skadegörelse med terrorism och gör det samhällsomstörtande att kasta ägg. Men den tvingar också företag att dela med sig av data, varför de stora techjättarna nu överväger att lämna staden helt.
Hongkong känns kanske långt borta och utläggningar om hur Kinas stat och näringsliv flyter samman framstår möjligen som abstrakta, men det är de inte.
Fråga australierna.
Australien handlar nästan lika mycket med Kina som Sverige gör med Norge och Tyskland tillsammans. Enorma ekonomiska intressen är investerade i varuströmmarna över Stilla havet. Trots det, eller just därför, har Canberra på senare år vidtagit fler åtgärder för att skydda sig mot kinesiska inbrytningar än något annat västerländskt land, möjligen undantaget USA.
I veckan bröt man utlämningsavtalet med Hongkong och uppmanade i praktiken de hundratusen australier som bor i staden att flytta hem. Och man släpper inte in Huawei i 5G-nätet eftersom man vet vad det skulle innebära på sikt.
Man inser att situationen är ohållbar och säger det högt, vilket kostar. Kineserna har infört massiva strafftullar på viktiga råvaror och regimpressen beskrev nyligen Australien som ”ett tuggummi under skosulan” som kan komma att få betala ett ”outhärdligt pris” om man fortsätter ta sig ton.
Australierna tycker tydligen det är värt det.
Möjligen borde det säga oss något.
