Personuppgiftspolicy

Vi använder cookies för att förbättra funktionaliteten på våra sajter, för att kunna rikta relevant innehåll och annonser till dig och för att vi ska kunna säkerställa att tjänsterna fungerar som de ska.

Läs mer i vår cookiepolicy.

Läs mer

Hellre demensvård än sänkt pensionärsskatt

Finansminister Magdalena Andersson i samtal med kortspelande pensionärer vid en pressträff i PRO:s lokalare i Järfalla.
Foto: CHRISTINE OLSSON/TT

Pensionärsorganisationerna hetsar de rödgröna till miljarder i skattesänkningar. Men arbetslinjen och demensvården är mycket viktigare.

Detta är en osignerad ledartext. Expressens politiska hållning är liberal.

Knappt hade Stefan Löfven glatt pensionärsorganisationen PRO med 2500 kronor i sänkt skatt förrän pensionärer på stan ”kokade” och ”rasade”. Konkurrenterna SPF Seniorernas ordförande, Christina Rogestam, förklarar att hon förstår indignationen.

Men den är alldeles felriktad.

”Pensionärsskatt” är ett av de senaste årens mest bedrövliga begrepp. Det är alternativa fakta långt före Trump. När alliansen införde jobbskatteavdraget var det för att bredda basen för välfärdens finansiering. Då vände pensionärsorganisationerna och Socialdemokraterna detta till en stor orättvisa.

Nu ska mer och mer av statskassan gå till att göra jobbskatteavdragets effekter ogjorda. I den här omgången handlar det om drygt två miljarder. Visst – det finns utsatta pensionärer. Men för dem vore billigare och mer träffsäkert att höja de kommunala bostadstilläggen.

Regeringen har alldeles tappat bort arbetslinjen, också gentemot de äldre. Utredning efter utredning konstaterar att fler måste jobba längre. Den rödgröna politiken gör tvärtom. Skatten sänks för de pensionärer som har de lägsta inkomsterna – normalt sett de som bara har sin pension att leva på. För dem som arbetar var regeringen snabb med att höja arbetsgivaravgiften, så fort den fick lägga sin egen budget. Den som lämnar arbetslivet får sänkt skatt – den som stannar kvar ska straffas.

25 000 insjuknar i demenssjukdomar varje år

Men framför allt handlar det om att skattesänkningar är de friska och pigga pensionärernas agenda. Den ömmande äldrefrågan är inte 200 kronor mer eller mindre i månaden. Den stora frågan är vården och omsorgen om de allra sköraste – och de blir fler och fler, när fyrtiotalisterna snart blir 80+.

Idag beräknas 160 000 människor lida av Alzheimers eller andra demenssjukdomar. Prognoserna pekar på bortåt 250 000 sjuka framåt 2030. Varje år insjuknar 25 000 människor. Det motsvarar drygt 20 procent av varje årskull.

Det är väldiga tal. Det får stora följder. Den samhällsekonomiska kostnaden har beräknats till över 60 miljarder kronor. Då är ändå påfrestningarna och arbetet för de närstående lågt räknat.

Utöver de anhöriga är det kommunerna som kommer att få bära bördan. Bortåt hälften av kostnaderna för äldreomsorgen går nu till demensvården. Det betyder att demenssjukdomarna redan idag står för en tiondel av kommunernas kostnader.

Demensvården är eftersatt

Vården och omsorgen om de gamla står inför samma dilemma som pensionssystemet gjorde i början av 1990-talet: allt färre ska försörja allt fler. Då fick vi en pensionsreform – men vården och omsorgen fortsätter att leva ur hand i mun. Häromveckan redovisade många landsting röda siffror – redan innan fyrtiotalisternas vårdbehov slagit igenom på allvar.

Forskningen om demens och demensvård är svårt eftersatt jämfört med cancer och hjärt- och kärlsjukdomar; personalförsörjningen är ett hot mot god omsorg och finansieringen försvagas för varje sänkning av ”pensionärsskatten” som regeringen utlovar.

Pensionärerna borde ta rätt strid - den om en värdig demensvård.


Läs också: Fler äldre borde jobba - som Owe Thörnqvist

Följ Expressen Ledare på Facebook för tips om fler ledare och krönikor