Personuppgiftspolicy

Vi använder cookies för att förbättra funktionaliteten på våra sajter, för att kunna rikta relevant innehåll och annonser till dig och för att vi ska kunna säkerställa att tjänsterna fungerar som de ska.

Läs mer i vår cookiepolicy.

Läs mer

Hela Sverige måste kunna larma 112

Här är alla larmnummer du bör ha koll på.
Vem tar räkningen? Ska hela Sverige leva och kommunicera måste någon vara beredd att betala för bredband och telefoni till glesbygden.
Foto: PONTUS LUNDAHL/TT / TT NYHETSBYRÅN

När verkligheten inte stämmer med täckningskartan rycker Telia på axlarna och fortsätter att riva telenätet. Måste verkligen lantisar kunna ringa larmnumret?

Detta är en osignerad ledartext. Expressens politiska hållning är liberal.

Det är inte ofta politiker erkänner att de gjort fel. Men när Björn Rosengren, tidigare näringsminister (S), av DN får frågor om effekterna av Telias börsintroduktion för tjugo år sedan erkänner han att det blev bort i tok: ”Nätinfrastrukturen borde ha styckats av och säkrats i svensk samhällsägo.”

Synd bara att omvändelsen kommer när Rosengren för länge sedan lämnat Rosenbad. Dagens makthavare verkar inte lika sugna på att göra om och rätt.

Resultatet av privatiseringen är att ingen har samhällsansvaret för att varenda by, också i glesbygden, ska ha fungerande telefoni och bredband. Det ska marknaden sköta. Men glesbygden är olönsam. Att dra fiber och bygga master blir dyrt när det bara handlar om några få abonnenter. 

Rivningen av det gamla telenätet är redan i full gång, som DN rapporterat om. I år omfattas 221 orter, och om fem år ska varenda kopparledning vara borta.

Om man bor helt utan mobiltäckning kan man få hjälp av Post- och telestyrelsen. Det handlar i dagsläget om ett tiotal familjer. För att det ska komma på fråga måste man visa att man bor i en vit fläck på operatörernas täckningskartor. Problemet är att täckningskartan – som bygger på teoretiska antaganden om vart vågorna borde nå – inte stämmer med verkligheten. 

Det finns byar där man inte kan ringa 112 i en nödsituation, fast kartan säger att täckningen är god. PTS uppmanar boende att skaffa satellittelefon. Myndighetssajten Krisinformation tipsar om att åka till närmsta brandstation för att larma när något händer.

Det är en skandal.

Privatiseringarna av gamla statliga monopol ledde i regel till att tjänsterna blev billigare och bättre – åtminstone i städerna, där företag konkurrerade om kunderna. Men på landsbygden blev servicen inte sällan både sämre och dyrare. Ta postutdelningen, till exempel. Uppstickaren Citymail fick Posten att satsa i storstäderna, samtidigt som man drog ned på personal i glesbygden. 

Vilken lösning regeringen väljer är mindre viktigt.

Men Postnord har – till skillnad från Telia – tilldelats samhällsansvaret för brevutdelningen. Oavsett hur olönsamt det är för brevbäraren att köra ut till de sista hushållen på rundan, måste det ske. (Om än inte varje dag.) 

Det Björn Rosengren och hans kolleger missade när de inte gav motsvarande uppdrag till Telia – utan hänvisade till att marknaden ska sköta telefonin – är att på en riktig marknad gör ingen något gratis. Ska hela Sverige leva och kommunicera måste någon hosta upp. Denna Någon heter Magdalena Andersson, (S).

Att säkra tillgången till telefoni i hela landet kan göras på olika sätt: Genom att bryta loss telenäten från Telia och lägga dem i ett nytt helstatligt bolag, ge Telia samhällsansvaret (mot ersättning) eller genom att bygga statliga mobilmaster där täckningen är dålig, och sedan låta operatörer hyra in sig i dem.

Vilken lösning regeringen väljer är mindre viktigt – så länge frågan löses fort. Hur många svenskar ska behöva leva med rädslan att det inte går att få hjälp när något händer?