Personuppgiftspolicy

Vi vill informera dig om vår policy som beskriver hur vi behandlar personuppgifter och cookies.

Läs mer

Hela skolklasser saknas – varför letar vi inte?

Galaxia Wallin, författare till ”Fånge i hederns famn”, gästar Ledarsnack och berättar om hedersförtrycket i Sverige.
Tomma bänkar. Ingen vet hur många barn som aldrig kommer tillbaka efter sommarlovet. Foto: PER WISSING
Ofta ligger hedersmotiv bakom att barn försvinner ur landet, då föräldrarna vill gifta bort sin dotter eller son med någon i hemlandet. (Bilden är en genrebild.) Foto: Colourbox / Colourbox

Minst 44 barn har förts ut ur Sverige mot sin vilja. Men ingen vet hur många fler som aldrig kommer tillbaka efter sommarlovet.

Detta är en osignerad ledartext. Expressens politiska hållning är liberal.

Under det första halvåret 2019 ringde 102 personer in till den nationella stödtelefonen av oro för att någon i deras närhet riskerade att bli bortgift. Av dem har minst 44 barn och unga redan lämnat Sverige, enligt SvD

Det är som att hela skolklasser plötsligt försvunnit. Och nästan ingen letar. 

Tänk om det inte var barn med invandrarbakgrund det handlade om, hade verkligen ointresset varit lika monumentalt då? Om en buss med 44 lintottar på skolresa skulle försvinna, hade det med all sannolikhet varit förstasidesstoff i veckor. 

Ingen vet exakt hur många barn som varje års förs utomlands mot sin vilja. Ofta ligger hedersmotiv bakom, där föräldrarna vill gifta bort sin dotter eller son med någon i hemlandet, men det kan också handla om att pojkar skickas på ”uppfostringsresor” till koranskolor eller att en ungdom ska ”botas” från sin homosexualitet.

Hundratals anmälningar – men bara fyra fällande domar

När Norrköpings kommun gjorde en inventering tre veckor efter att skolorna börjat insåg man att 24 barn saknades, i åldrarna 6 till 15 år, rapporterade P4 Östergötland i förra veckan. I Mjölby saknas 5 gymnasieelever, men skolan har inte ens rapporterat det till socialtjänsten.

Lagstiftningen har skärpts i flera omgångar, och numera är det både förbjudet att tvinga någon till giftermål och att lura med någon på en äktenskapsresa. Men få fall leder till rättegång. Sedan lagen trädde i kraft i juli 2014 har bara fyra fall lett till fällande dom.

Att släktingarna har all anledning att mörka vad som hänt med den försvunna ungdomen är inte konstigt. De riskerar fängelsestraff. Men varför är svenska myndigheter så ovilliga att ta reda på hur utbrett det är att barn försvinner?

Varför samlas inte statistiken in?

Svenska kommuner och regioner samlar in, analyserar och rapporterar in otroliga mängder statistik. De har till och med en förening ihop med staten som ska göra alla dessa fakta tillgängliga – Rådet för främjande av kommunala analyser. Där kan den hugade ta reda på exempelvis hur stor andel av kommunens invånare som lider av fetma, eller vilken andel av sjöarna i området som har god ekologisk status, och hur det ser ut med tobaksrökning i hem där åttamånaders bebisar finns. 

Detaljnivån är imponerande. Så är Sverige också landet där världens första statistiska myndighet skapades – Tabellkommissionen, 1756. Just därför är det så svårt att begripa varför det inte finns statistik för att förstå och förebygga att barn förs bort. 

”Om alla kommuner skulle börja räkna, anmäla och följa upp skulle vi ha en nollpunkt. Då har vi något att jämföra med och se om det blir någon förändring”, säger Christina Malmqvist, sakkunnig på det nationella kompetensteamet mot hedersrelaterat våld och förtryck, till SvD.

Kanske är det just därför statistiken inte samlas in. Om man mäter kan man se att det går utför. Alla barn är värda att leta efter. Det borde alla politiker kunna enas om.