Stefan Löfven var en oskicklig regeringsbildare. Hans företrädare, den erfarne maktspelaren Göran Persson, kritiserade honom från start.
”Det är alldeles för många kring bordet med 24 statsråd för att få ett arbetsdugligt lag”, sade Persson om regeringen Löfven I.
Dessutom tyckte han att Löfven varit ”för snäll” mot Miljöpartiet. De fick hela sex ministerposter. En bättre ordning hade varit 18 ministrar, varav tre MP-märkta, enligt Persson.
Om Stefan Löfven hade lyssnat och lärt, hade Magdalena Andersson inte blivit av med fem statsråd när MP stormade ut ur regeringen i onsdags. Å andra sidan kan landets nya statsminister passa på att krympa sin ministär. Och, i motsats till Stefan Löfven, byta ut ministrar som inte håller måttet.
■ Justitie- och migrationsminister MORGAN JOHANSSON
Sveriges justitieminister är en politisk räv, som kan skruva fakta som få och byta åsikt likt andra byter kavaj. Den sortens skamlöshet kanske gynnar Socialdemokraterna som parti, men att vara duktig på att trolla är sannerligen ingen merit för en justitieminister.
Johansson pratar gärna ofta och mycket om allt som regeringen gör för att vända den allvarliga brottsutvecklingen. Ibland håller han presskonferens flera gånger om samma förslag för att öka genomslaget. Men det som kommer ut i andra änden kan bara sammanfattas som ”för lite, för sent”.
Sverige behöver en justitieminister som har sitt fulla fokus på sakfrågorna och driver dessa framåt med en kompromisslös energi.
■ Energiminister ANDERS YGEMAN
I ett läge då landet brottas med växande elproblem har Ygemans insatser präglats av förnekelse och senfärdighet. Han har entusiastiskt tittat på när fullt fungerande kärnkraft har lagts ner, och blundar för de negativa effekterna som redan är uppenbara. I stället upprepar han likt en robot att Sverige har ett elöverskott på årsbasis. Som om det var svaret på frågan.
Magdalena Andersson har blivit av med det elproblem som stavas Miljöpartiet. Men den nya statsministern borde satsa på någon som är kompetent. Ygeman har gång på gång visat att han är kraftigt överskattad som politiker.
■ Socialminister LENA HALLENGREN
Socialministerns favorituttryck under pandemin var ett argsint ”Jag utgår ifrån...” följt av, exempelvis, ”...att regionerna ser till att lösa det här”.
Efter coronakommissionens stenhårda kritik av den sena masstestningen svarade Hallengren – förstås – att regionerna var ansvariga och att ”Jag är lika förbannad som alla andra.”
Statsminister Andersson bör skaffa en socialminister vars mellannamn inte är Ansvarsflykt.
■ Högskoleminister MATILDA ERNKRANS
Ernkrans gärning har präglats av att hon tar de högre lärosätenas kvalitet med en klackspark. Kvantitet är allt: Packa in så många som möjligt och se till att få ut lärare, sköterskor och andra ”samhällsbyggare” (hennes ord) i andra änden.
Socialdemokraterna har med sin fientliga inställning till akademisk excellens varit högst skyldig till det svenska utbildningssystemets förfall. I stället för att höja den akademiska nivån sminkar S upp ännu fler högskolor till universitet. Magdalena Andersson måste ändra kurs. Radikalt.
■ Arbetsmarknadsminister EVA NORDMARK
Centerns idé att tokreformera Arbetsförmedlingen är inte Eva Nordmarks fel. Inte heller att Stefan Löfven valde att sätta en helt oerfaren minister på denna viktiga post. Det är kanske förklaringen till Nordmarks passivitet. Det duger inte när långtidsarbetslösheten är rekordhög och Sverige totalt har EU:s fjärde högsta arbetslöshet. Arbetsmarknadsministern måste ha driv.
-------
Listan över ministrar som borde bytas ut skulle kunna göras längre. En del har nästan varit osynliga – som Lena Micko – medan andra har hunnit orsaka stor skada, som socialförsäkringsminister Ardalan Shekarabi. Men det är trots allt bara tio månader kvar till valet nästa höst. Det är inte lätt att hitta toppkrafter som är villiga att släppa allt för en så kort period och osäker framtid.
Så vilka kompetenta personer ska Magdalena Andersson ska ta i stället?
En utmärkt kandidat till finansministerposten, som Magdalena Andersson lämnar, är Thomas Östros. Han satt i regeringen mellan 1996 och 2006, bland annat som skatteminister, och han har dessutom en fil. lic. i nationalekonomi.
Östros, som kandiderade till posten som partiledare efter Göran Persson, blev brutalt utsparkad ur partiets innersta krets av Håkan Juholt. Hans återkomst skulle kunna signalera att Socialdemokraterna är på väg att lämna S-amatörernas dystra era bakom sig.
Om Thomas Östros har lust att lämna posten som vice ordförande för Europeiska investeringsbanken, EIB, är en annan fråga.
Den viktiga posten som miljö- och klimatminister, som Per Bolund glädjande nog har lämnat, skulle kunna övertas av EU-parlamentarikern Jytte Guteland. Hon rankas som en av de absolut mest inflytelserika parlamentarikerna inom området miljö- och klimatpolitik i EU, av VoteWatch Europe. Bland annat har hon varit huvudförhandlare för EU:s klimatlag och förhandlare för EU:s utsläppshandel.
Förhoppningsvis skulle hon kunna reda upp frågan om slutförvar av uttjänt kärnbränsle. Per Bolund och Miljöpartiet har – med Stefan Löfvens goda minne – förhalat frågan in absurdum, alltmedan det så kallade mellanförvaret hotar att bli överfullt. Den måste lösas.
Det finns annat kompetent folk i S-sfären, som Irene Wennemo, med erfarenhet som statssekreterare på Arbetsmarknadsdepartementet, och Aida Hadzialic, som har mognat sedan hon var rekordung gymnasieminister.
Det finns också duktiga S-kommunalråd som Jimmy Jansson i Eskilstuna och Boel Godner i Södertälje. Men de gör nog mest nytta där de är.
Det blir inte lätt för Sveriges första kvinnliga statsminister att sy ihop en duglig regering.