Hanif Bali
Mina nya fosterföräldrar, som nyligen hade flyttat från Sandviken till Upplands Väsby, satte oss barn ner runt köksbordet. Min pappa hade sina karaktäristiska blodsprängda ögon; han hade precis börjat jobba nattpasset i luckan på OKQ8 i Rinkeby. Min mor, tidigare rektor i Iran och nu spärrvakt, tittade på oss med sin sedvanligt allvarsamma blick.
De förklarade för oss att de med slit och sina sista besparingar köpt ett hus i ett bra svenskt område för att ge oss en chans att få en bra utbildning. Nu var det upp till oss att leverera. Med de orden började jag fyran i en ny skola...
Under flyktingkrisen 2015 blev Sandvikens kommun ökänd för en rapport som arbetsmarknadsnämnden hade köpt av revisionsbolaget PwC. Rapporten kom fram till att Sandviken skulle tjäna makalösa 500 miljoner kronor årligen på invandringen.
Dagens Nyheter var snabba med att göra riksnyhet av uppgifterna, men rapporten blev snart symbol för mediernas okritiska förmedling av politisk propaganda om invandringens förträfflighet.
Sandviken har ännu inte sett detta miljonregn. Otrygghet, segregation och brottslighet har slagit rot; kommunens förhoppningar om att förebygga ghettofiering har dumpats på skolan.
I Murgårdsskolan, som ligger i ett socialt utsatt område – det vill säga, invandrartätt – har bara 25 procent av eleverna i årskurs sex godkänt i alla ämnen.
Många av dessa barn börjar, trots att de är födda i Sverige, förskoleklass med ett ordförråd i paritet med ett treårigt svenskt barn.
Rektorer och pedagoger på Murgårdsskolan har förklarat att deras problem inte handlar om brist på pengar. Det råder helt enkelt brist på svenskar, ett fenomen som blir vanligare för varje år i svenska skolor.
Sandviken är rätt banbrytande med denna problembeskrivning. Tidigare har problem med andra generationens invandrare möts med generalargumenten ”mer resurser” och ”tidiga insatser” för att bryta segregationen.
När S-regeringen började smyga in skrivningar om ”social blandning” i utredningar, och när formuleringar om ”omdragna skolupptagningsområden” började dyka upp runtom i landet, var det många som insåg vartåt det barkade. I valrörelsen varnade de för social ingenjörskonst i form av bussning.
Om politikerna i Sandviken vill minska segregationen bör de börja smått.
Det förnekades med stort eftertryck. Men i Sandviken är det precis vad som ska ske. S, V, MP och C med stöd av L ska lösa bristen på svenskar genom att lägga ner mellanstadiet i villaområdet Västanby, där 90 procent av eleverna har svensk bakgrund och nästan alla sjätteklassare har godkänt i alla ämnen.
Politiker, förvaltning, rektorer och skolpersonal är tydliga med att anledningen till att man tvingar Västanbys elever att i stället åka till en invandrartät skola är att eleverna som redan går där ska bli bättre på svenska, något som Sveriges Radios reporter Katarina Gunnarson belyser i ett intressant reportage i Studio Ett.
Målsättningen är en elevsammansättning där 60 procent av eleverna har svenska som modersmål och 40 procent av eleverna ett annat, enligt kommunalrådet Per-Ola Grönberg (L).
I Sverige saknas data på när andelen språksvaga elever börjar påverka de övriga eleverna negativt, men i andra länder har den uppmätts till runt 20 procent.
Det är alltså berättigat att anta att det inte enbart blir en fördel för Västanbys elever att agera integrationskuddar. För om alltför många invandrarbarn, i relation till svenskar, är till nackdel för invandrarbarnen, varför skulle det inte vara en nackdel för svenska barn?
Värt att notera är att tio procent av eleverna i Västanby redan har utländsk bakgrund. Det är en lagom andel som garanterar assimilering och organisk socialisering in i svenskheten. Deras föräldrars blod, svett och tårar för att skapa bättre förutsättningar för sina barn riskerar nu att bli tillintetgjorda.
Det svenska välståndet grundar sig på en välutbildad, högproduktiv befolkning. Men på grund av lågkvalificerad invandring har en stor andel av befolkningen hamnat utanför det framgångsreceptet.
Frågan är om det är så klokt att försöka lösa detta genom att experimentera med den delen av befolkningen som politikerna kallt räknar med ska leverera framtidens välstånd.
Om politikerna i Sandviken vill minska segregationen bör de börja smått. Välj ut några av de mest begåvade eleverna från Murgårdsskolan, sätt dem vid köksbordet, spänn ögonen i dem och säg att de kommer att få världens chans i Västanby.
Nu är det upp till dem att leverera.
Hanif Bali är fristående kolumnist på Expressens ledarsida. Läs fler av hans texter här.