Hanif Bali
Varje tisdag samlas alla riksdagsledamöter partivis för det som kallas gruppmöten. Som näst största parti träffades Moderaterna länge i förstakammarsalen, en anrik lokal som hade en lite större tvilling på andra sidan riksdagstrappan, Andrakammarsalen, där Socialdemokraterna höll till.
En tisdag i mars 2011, några månader in i mitt uppdrag som riksdagsledamot, öppnade Fredrik Reinfeldt och Tobias Billström gruppmötet med att meddela att alliansregeringen hade slutit en överenskommelse med Miljöpartiet.
Moderaterna hade förvisso nyligen gjort sitt bästa val någonsin, men som helhet hade alliansen krympt. Den tidigare majoriteten försvann när Sverigedemokraterna kom in i riksdagen och Miljöpartiet blev det nya heta bland trendkänsliga innerstadsväljare.
I sin enkelhet hade förhandlingen mellan Tobias Billström och Miljöpartiet baserats på vad alliansen i Region Skåne lyckats med. Den hade lovat MP stöd i dess hjärtefråga om vård för avslagsmigranter och i gengäld fått stöd för sin budget, Fredrik Reinfeldt hoppades göra samma sak.
Han gav bort invandringsfrågan, men fick sina förhoppningar om ett tätare samarbete grusade – Miljöpartiet gjorde därefter en tydlig vänstersväng och gav alliansen kalla handen.
När Nya Moderaternas historia skrivs nämns ofta hur arbetslinjen var nyckeln till valsegern 2006. Men vad var arbetslinjen egentligen? Vad fanns i det budskapet som attraherade de sosseväljare som senare gick till Sverigedemokraterna?
Ny demokrati var en inspirationskälla när Nya Moderaterna skapades efter valförlusten 2002, det gör moderata partiveteraner ingen hemlighet av när de i slutna rum återberättar sina minnen från den tiden.
Partiets folkliga framtoning, bidragsskepsis och skattesänkariver ansågs ha fått både borgerliga väljare och sossegubbar att resa sig ur soffan och ta sig till vallokalerna.
Under valet 1991 skolades jag in på svensk förskola för första gången, så något sanningsvittne är jag inte. Men jag har för mig att det även fanns en annan fråga som Ian och Bert gjorde sig ett namn på. Detta förbisågs av de moderata partistrategerna 2004.
Det är dags för Moderaterna att ta kommandot i migrationspolitiken.
Inom borgerligheten finns en ideologisk blindhet inför migrationsfrågan. I dag är det uppenbart att det har funnits en stark men dold invandringsdimension i många val. Titta på Ny demokrati 1991, Socialdemokraternas folkhemsromantik 1998, Folkpartiets språkkravsseger 2002 och arbetslinjen 2006.
På den tiden var frågan om invandring starkt tabubelagd och dåtida opinions- och vallokalsundersökningar lyckades uppenbart dåligt med att fånga upp dessa idéströmningar. Men i efterhand framstår det som ett tjänstefel att man inte kände av invandringsaspekten i dessa val.
Tillbaka till mars 2011. När jag satt i förstakammarsalen och lyssnade på Tobias Billström som presenterade migrationsöverenskommelsen noterade jag att många riksdagsledamöter såg obekväma ut i sina stolar.
Men Fredrik Reinfeldt var odödlig då – opinionssiffrorna för Moderaterna hade fortsatt rusa efter valet och Socialdemokraterna var mitt uppe i en ledarskapskris och skulle välja ny partiledare.
I mätningarna hade M hade parkerat sig som Sveriges största parti och man sneglade girigt och lustfyllt över den gröna marmorentrén mot dörrarna till andrakammarsalen, lokalen som riksdagens största parti får sig tilldelat.
Men sedan överenskommelsen med Miljöpartiet har Moderaterna, med undantag för tiden då Juholts bostadsfiffel briserade, aldrig lyckats hejda sitt fall.
Efter valet 2022 fick Moderaterna till slut flytta sina gruppmöten till den mindre konferenslokalen Skandiasalen i Gamla stan. I förstakammarsalen, där jag och de moderata riksdagsledamöterna bevittnade ledningens ödesval 2011, huserar nu Sverigedemokraterna.
Men det verkar inte ha varit botten. För närvarande befinner sig Moderaterna i en djup opinionskris och partiet närmar sig de siffror som tvingade Anna Kinberg Batra att avgå.
Efter att i 15 år först ha valsat efter MP och sedan valsat efter SD i är det dags för Moderaterna att ta kommandot i migrationspolitiken. Våga överträffa folks låga förväntningar. Låt Moderaterna bära en invandringsfråga som Åkesson ännu inte ens har vågat lyfta. Enbart en partiledare kan ha det mandatet.
Men Ulf Kristersson satt med i den regering som slöt överenskommelsen med Miljöpartiet och styr nu regeringen som tecknade Tidöavtalet med Sverigedemokraterna.
Frågan är om han är rätt man för uppgiften.
Hanif Bali är fristående kolumnist på Expressens ledarsida. Läs fler av hans texter här.