Hanif Bali
Historieförfalskning är ett vanligt grepp i diktaturer. Den nordkoreanska regimen hävdar till exempel att dubbla regnbågar prydde himlen och att det tändes en ny stjärna när landets förre diktator Kim Jong-Il föddes.
Magdalena Andersson, S, tycks lida av liknande vanföreställningar. I en intervju med Expressen försöker hon åtminstone skriva om Sveriges migrationspolitiska historia i strid med sanningen.
Allt sedan mätningarna inleddes på 1990-talet har merparten av väljarna tyckt att Sverige borde ta emot färre flyktingar. Trots det beskriver S-ledaren sitt partis generösa migrationspolitik som en följd av ”samhällsklimatet”. Det enda fel de stackars socialdemokraterna möjligen begick var att de inte gjorde tillräckligt effektivt motstånd mot den lössläppta alliansen, enligt Andersson.
Få kan hävda att de bevittnade den store Kim Jong-Ils födsel. Men omläggningen av migrationspolitiken skedde inte i smyg och i en svunnen tid. Låt oss därför gå tillbaka i historien innan det korta mannaminnet riskerar att göra Magdalena Anderssons lögner trovärdiga.
Sverige hade redan på 1990-talet en hög asylmigration jämfört med likvärdiga länder. Socialdemokraterna erkände detta själva nyligen i en uppmärksammad rapport från Lawen Redar.
Då och fram till mitten av 2000-talet reglerades svensk asylpolitik via Invandrarverkets politiskt tillsatta styrelse. Där höll Socialdemokraterna och Moderaterna länge emot kraven på ett mer generöst mottagande genom sin ”järnaxel”.
Men när Socialdemokraterna 2002 behövde Miljöpartiets stöd för att kunna fortsätta regera lovade man två saker. Det första var att bryta järnaxeln i invandringspolitiken genom att överföra makten till Migrationsverkets ämbetsmän och oberoende domstolar. Det andra var en generell amnesti till avslagsmigranter som uppehöll sig olagligt i landet.
Den avgörande skillnaden är att de andra inte ljuger om sin delaktighet.
Voteringen gick igenom 2005 med brett stöd i samtliga riksdagspartier. Moderaterna röstade enbart nej till den generella amnestin.
Förändringen trädde i kraft 2006 och det året tredubblades antalet beviljade uppehållstillstånd jämfört med året före. Sverigedemokraterna gjorde ett succéval och tog sig in i flera kommuner.
Regeringen Reinfeldt fortsatte under sina åtta år vid makten i ungefär samma hjulspår, bland annat liberaliserades arbetskraftsinvandringen.
Trots det gick kritiken från Socialdemokraterna under tiden i opposition ut på att alliansens migrationspolitik var alldeles för tuff.
När Moderaterna 2010 ville införa ett oerhört tamt försörjningskrav för anhöriginvandring röstade Socialdemokraterna nej till propositionen för att man ansåg reglerna för restriktiva.
S-ledaren Stefan Löfven gick 2013 också till attack mot Tobias Billström för att den dåvarande migrationsministern ville prata om mängden invandrare. Någon månad senare röstade Socialdemokraterna för alliansens överenskommelse med Miljöpartiet om att ge gratis vård till papperslösa.
När Fredrik Reinfeldt höll sitt ”öppna era hjärtan”-tal i valrörelsen 2014 gick Löfven på nytt till angrepp och anklagade statsministern för att ställa ”flyktingar, som flyr för sina liv, mot svensk välfärd”.
Efter att Socialdemokraterna vunnit valet proklamerade Stefan Löfven i sin första regeringsförklaring att ”överenskommelsen om migrationspolitiken ligger fast”.
När Moderaterna maj 2015 föreslog tillfälliga uppehållstillstånd rasade Morgan Johansson mot utspelet och samma höst höll Stefan Löfven ett brinnande tal för flyktinginvandring med den berömda frasen ”mitt Europa bygger inga murar”.
Först den 24 november 2015, efter att svensk asylmottagning kollapsat under sin egen tyngd, kom det ”paradigmskifte” som Magdalena Andersson så stolt påstår att hennes parti alltid har varit för.
Socialdemokraterna har alltså, tillsammans med alla partier utom Sverigedemokraterna, varit pådrivande i det fallerade experimentet med världens mest generösa migrationspolitik.
Den avgörande skillnaden är att de andra inte ljuger om sin delaktighet.
Sverige förtjänar faktiskt bättre än att oppositionsledaren har samma relation till verkligheten och sanningen som den Demokratiska Folkrepubliken Korea.
Hanif Bali är fristående kolumnist på Expressens ledarsida. Läs fler av hans texter här.