Hanif Bali
År 1922 höll Sverige en folkomröstning om alkoholförbud. Som tur är förlorade förbudsivrarna med siffrorna 50,8 mot 48,8 procent. Nationellt släpptes därför målet om kriminalisering och i stället fokuserade man på upplysning och skademinimering.
Men i Umeå fortsatte motståndet. Där lyckades Socialdemokraterna, Vänstersocialisterna och ”liberaler” skapa en allians för att torrlägga staden. Resultatet blev självklart en ohemul mängd smuggling, hembränning och langning.
Förbudsivrarnas törst efter repressiva åtgärder mot konjak- och brännvinsdrickare hade ingen botten. Umeås stadsfullmäktige började organisera en egen spritpolis, då man ansåg att polisens åtgärder inte var repressiva nog. När polisen inte klarade av att släcka deras begär efter hårda tag började Västerbottens-Kuriren själv anställa ”spritdetektiver” som letade reda på spritbrottslingar och hängde ut dem i tidningen.
Men alkoholen fortsatte att flöda.
För ett år sedan uppmanade jag i en krönika justitieminister Gunnar Strömmer, Moderaterna, att inte bli Bagdad Bob i knarkdebatten. Min uppmaning verkar inte ha hörsammats. Så jag får svälja min stolthet och underkasta mig den svenska narkotikapolitikens förträfflighet.
Och som nyfrälst på Sveriges exceptionella narkotikapolitik undrar jag varför man inte löper linan ut. Därför har jag några anspråkslösa förslag.
I Sverige har vi en tämligen unik lagstiftning jämfört med resten av den civiliserade världen: Vi har kriminaliserat konsumtion av narkotika. Expertgruppen för studier i offentlig ekonomi (ESO) släppte nyligen en studie som fullständigt sablade ner vår fina narkotikalagstiftning. Den är tydligen kontraproduktiv, dyr och ineffektiv.
Som tur var försvarades denna attack mot den framgångsrika svenska narkotikamodellen av våra politiker; bland dem just Gunnar Strömmer, som hävdade att förbudet förmodligen har en ”normerande effekt”.
Precis som spritnykteristerna i Umeå argumenterade: Folk förstår helt enkelt inte att det är dåligt med droger om det inte är straffbart.
Trots detta följer, märkligt nog, det svenska narkotikabruket samma bana som i Norge och Danmark, där man inte har kriminaliserat eget bruk.
Men låt inte ologiska självmotsägelser stoppa dig. Det gjorde inte Umeås fanatiker.
Orsaken till knarkproblemen är ju självklart att vi inte är repressiva nog. Kriminalvården har i dag cirka 5 000 proppfulla anstaltsplatser och bedömer att vi behöver 10 000 platser till 2030.
Man tänker för småskaligt.
Runt 27 000 personer lagförs varje år för ringa narkotikabrott, dessa får bötesstraff. Böter schmöter. In i finkan med packet! Helst två år. Låt oss tiodubbla antalet fängelseplatser och låsa in varenda jävel.
Förvisso skulle det kosta oss 137 miljarder kronor om året. Alltså mer än det svenska försvaret. Men finns det något viktigare att lägga pengar på än jakten på en dröm?
Mer intellektuell hederlighet än så behöver man inte ha för att vara politiker i Sverige.
Varför inte börja varje arbetsdag med att kissa av varenda arbetstagare i landet? Det vore normerande. Vill inte polisen vara behjälplig kanske kommunfullmäktige och lokalblaskan kan anställa några knarkdetektiver som pissenissar.
Det är med hårda tag vi når det narkotikafria samhället!
Sveriges narkotikadebatt är fantastisk i all sin bakvända logik. De som vill legalisera lättare droger möts exempelvis med argumentet att det skulle göra att kriminella förlorar en viktig födkrok. Då skulle de övergå till att sälja tyngre droger eller syssla med ännu grövre brottslighet, som heroin och trafficking.
Med den logiken är de demoniserade ”partyknarkarna” i själva verket hjältar som håller de kriminella sysselsatta och på så vis dagligen räddar kvinnor från att bli kidnappade, sålda och industriellt våldtagna samt håller heroinet i från våra barn.
Tänk att samma gäng som hänsynslöst rekryterar barn för att avrätta rivalers åldrande släktingar, aktivt avstår stora vinster från det knark som efterfrågas för att de är upptagna med mindre skadliga droger.
Detta förtjänar att uppmärksammas. Hur kan folkhälsominister Jakob Forssmed, Kristdemokraterna, inte dela ut folkhälsopriser till Kurdiska räven, Ali Khan och Dalennätverket? Och varför inte instifta ett årligt partyknarkarpris till storkunder som avhåller gängen från värre brottslighet.
I dagarna släppte Kanada siffror som visar att den illegala marknaden för cannabis reducerats till en tredjedel sedan legaliseringen 2018, och att den fortsätter att minska. Om motsvarande utveckling skett i Sverige hade det inneburit att mellan 6 och 8 miljarder kronor skulle ha undandragits den kriminella ekonomin.
I stället utmålas alla som höjer kritiska röster mot vår fina modell som missbrukare och knarkälskare. Precis som Västerbottens-Kuriren gjorde mot förbudsmotståndare på 1920-talet.
Men Umeås torrläggning nådde vägs ände när en utbrytarfalang från Socialdemokraterna till slut gjorde upp med högern, satte stopp för galenskapen och anslöt staden till det övriga landets alkoholpolitik.
Sedan dess har den svenska skademinimerande alkoholpolitiken med fokus på upplysning, legal tillgång och priskontroll varit en framgångssaga.
Men vem behöver data, forskning och historiska erfarenheter när vi, precis som Umeås nykterister, har en fanatisk övertygelse om vår förträfflighet?
Mer intellektuell hederlighet än så behöver man inte ha för att vara politiker i Sverige.
Hanif Bali är fristående kolumnist på Expressens ledarsida. Läs fler av hans texter här.