Personuppgiftspolicy

Vi vill informera dig om vår policy som beskriver hur vi behandlar personuppgifter och cookies.

Läs mer

Hagamannen ska inte släppas ut i förtid

Hagamannen Niklas Lindgren. Foto: Stefan Söderström

Märkliga saker sker i Sverige.

I mars ansågs Niklas Lindgren - mera känd Hagamannen - för farlig för att beviljas permission utan vakter.

I slutet av juli släpps han ut ur fängelset.

Trots att Kriminalvården bedömer att risken är stor att han återfaller i sexualbrott.

Detta är en osignerad ledartext. Expressens politiska hållning är liberal.

Men Övervakningsnämnden har beslutat att Hagamannen, när han nu blir villkorligt frigiven, under ett år inte får återvända till det Umeå han terroriserade. Beslutet gäller även några kranskommuner, och det med hänvisning till att det finns en "stor hotbild och ett stort agg mot Niklas Lindgren."

Och det är inte slut på märkligheterna där. Det var 2006 som Hagamannen dömdes till 14 års fängelse för två våldtäkter, två grova våldtäkter och mordförsök samt två våldtäktsförsök. Men vänta nu: 2006 plus 14 år blir ju 2020. Ja, just det.

 

I Sverige har vi ett system med i princip en automatisk straffrabatt - en tvåtredjedelsfrigivning. Grovt kriminella kan i dag vägra att delta i de behandlingsprogram som erbjuds på anstalterna och ändå erhålla den där tredjedelen i straffrabatt. För att en fånge ska sitta den på papperet utdömda tiden krävs "synnerliga skäl". Och det är starka ord på lagsvenska. Dessutom tenderar svenska domstolar att hålla sig till de nedre delarna av straffskalorna.

Denna automatiska straffrabatt är stötande och har inget stöd i det allmänna rättsmedvetandet. Huvudregeln borde naturligtvis vara att 14 år är 14 år och inget annat. Sedan ska möjligheten till förtida och villkorad frigivning finnas kvar som morot för ett excellent uppträdande under fängelsevistelsen.

Hade Hagamannen i stället dömts till sluten psykiatrisk vård och särskild utskriftsprövning skulle han med största sannolikhet inte ha släppts ut i juli. Där tas hänsyn till om personen riskerar att återfalla i brottslighet.

Men med tidsbestämda straff är det annorlunda; där tas ingen hänsyn till återfallsrisken. Detta gäller för alla interner utom för livstidsdömda. Där tar domstolen hänsyn till återfallsrisk när det ska prövas om livstiden kan omvandlas till ett tidsbestämt straff.

 

Självklart ska en brottsling kunna sona sitt brott under en fastslagen tidsperiod. Ändå skulle det kunna finnas ett behov av att i extrema undantagsfall fortsätta ha farliga personer inlåsta när risken är betydande att de återfaller och utgör en fara för andra människors hälsa och liv. Och det gäller inte minst grova sexualförbrytare.

Denna internering i "samhällskyddsintresse" på obestämd tid är inte lika med evig tid. Inlåsningen måste i så fall regelbundet prövas av en domstol. Ett sådant system finns redan i Norge.

Det är en etiskt komplicerad fråga, men den måste kunna diskuteras här och nu.

 

Följ Expressen Ledare på Facebook för tips om fler ledare och krönikor.

Logga in för att följa

Det är gratis och går snabbt!