Gustav Juntti

Tyska populister kan komma att implodera

AfD:s två toppnamn inför höstens parlamentsval heter Alice Weidel (t.v.) och Alexander Gauland (t.h.). Att ena partiet blir deras största uppgift.
Foto: SASCHA STEINBACH / EPA / TT

Höstens parlamentsval i Tyskland har utmålats som ännu ett europeiskt ödesval. Det finns dock tecken på att högerpopulistiska AfD kan vara på väg att implodera.

Detta är en krönika från Expressens ledarredaktion. Expressens politiska hållning är liberal.

Högerpopulismen skördar framgångar runtom Europa, senast i det franska presidentvalets första omgång. Tyskland var dock länge ett undantag. Det tog slut när Alternativ für Deutschland (AfD) grundades år 2013 som en protest mot den europeiska centralbanken (ECB). Sedan dess har AfD tagt sig in i elva delstatsparlament samt EU-parlamentet.  

Medgrundaren Bernd Lucke, en konservativ ekonomiprofessor, oroade sig för att ECB:s stödpaket under finanskrisen skulle leda till okontrollerad inflation och en minskning av tyskarnas välstånd. Det är förståeligt att kritiken fick gehör i Tyskland. Skiftet från Riksmarken, via Ostmarken, D-marken och vidare till euron har drivit fram en inhemsk efterfrågan på ekonomisk stabilitet.

Dålig utveckling trots god ekonomi

Men Tyskland är ett av få europeiska länder som har klarat sig relativt väl i spåren av finanskrisen. Arbetslösheten i Tyskland är i dag den lägsta sedan 1980 och för tillfället näst lägst i hela EU. Sedan 2012 har landets statsskuld i förhållande till BNP minskat stadigt. Trenden för handelsöverskottet under samma period är tydligt uppåtgående.

Med den utvecklingen är det svårt att slå politiska mynt på ECB-motstånd. När den nya ordföranden Frauke Petry valdes år 2015 stod en kursändring för dörren.

Petry, doktor i kemi, säger sig vilja driva en realpolitisk mittenlinje men har hittills gått kraftigt högerut. AfD vill etablera en årlig utvisningskvot, förbjuda familjeåterförening, stänga EU:s gränser och bryta tyskarnas "trend mot självavskaffning" med en "aktiv befolkningspolitik". Petry har även jämfört det mångkulturella samhället med en komposthög.

Partiets toppkandidat inför valet heter Alice Weidel, doktor i ekonomi. En marknadsliberal, öppet homosexuell karriärkvinna som länge arbetat utomlands och pratar kinesiska. Ihop med Alexander Gauland, en nationalistisk publicist, ska hon ta AfD in i Bundestag.

Men tills dess kan partiet hinna implodera.

Svårt att försvara elitpopulism

I början kallades AfD inofficiellt för professorspartiet, då de allra flesta ursprungsmedlemmar var högutbildade och högavlönade människor från akademi och näringsliv. En undersökning år 2014 visade att tre av fyra anhängare tillhörde medel- och överklass, varannan hade minst en gymnasieutbildning och 12 av 20 kandidater i EU-valet det året hade en doktors- eller professorstitel.  

Denna elitpopulism kan AfD inte utan vidare bortförklara. Att partiet formats och drivits av det etablissemang man avfärdar är en svårsåld dubbelmoral. Interna slitningar mellan nationalism, konservatism och marknadsliberalism tar energi från politikutvecklingen.

Därför ses AfD som alltmer hattigt och osäkert. Hyckleri och opålitlighet belönas sällan i den tyska stabilitetskulturen. Läget runt partiet beskrivs i dag med ord som väljarånger och panik. 

Det talas även om Schulzeffekten. Martin Schulz, tidigare EU-parlamentets talman, är Socialdemokraternas kanslerkandidat i höstens val. Han har återupplivat både sitt parti och den politiska debatten i stort. AfD tvingas därför på offensiven, vilket kan förstärka bilden av svajighet.

Kanske blir det så att professorspartiet, i jakten på att vara det politiska alternativ som man en gång ansågs fattades i Tyskland, positionerar ihjäl sig. Det vore en viktig signal till hela Europa om populismens sköra natur.