Personuppgiftspolicy

Vi vill informera dig om vår policy som beskriver hur vi behandlar personuppgifter och cookies.

Läs mer
Gunnar Wetterberg

Wetterberg: Varning för EU-federalism

EU-valet är besvärligt. Det rymmer många frågor om Europas framtid – utan att de egentligen ställs.

Detta är en krönika av en fristående ledarkolumnist. Expressens politiska hållning är liberal.

Riksdagsvalet är konstitutionellt okomplicerat. Sedan några hundra år tillbaka har riksdagen fått en plats i det politiska livet som praktiskt taget alla accepterar. Därför handlar riksdagsvalet entydigt om de sakfrågor som ställs.

EU-parlamentet är helt annorlunda. Det befinner sig i en pågående brottning om makten med EU:s ministerråd och med EU-kommissionen. EU-parlamentet försöker skaffa sig så mycket makt som möjligt. EU-parlamentets ambitioner drar EU i federal riktning – utan att det kommer upp i debatten inför valet.

Saken blir inte lättare när parlamentsgrupperna och de nationella moderpartierna drar åt olika håll. Ibland äter parlamentet sina ledamöter. När EU:s senaste långtidsbudget skulle behandlas gick de svenska socialdemokraternas agerande isär. I EU-nämnden ställde den svenska riksdagens socialdemokrater upp på den återhållsamma svenska linjen, i EU-parlamentet agerade Göran Färm (s) mot ”högerns åtstramningar”.

Det finns ledamöter som hävdar att deras lojalitet måste vara mot partigruppen i Bryssel/Strasbourg – men det är faktiskt hemmapartiet som nominerat och det egna landets väljare som valt dem.

Bland de kretsar som har sitt levebröd i Bryssel finns det en föreställning om att EU bara kan överleva genom att i kris efter kris ta det ena steget efter det andra i federal riktning. Jag tror det är fel. Jag tror att den nu pågående federaliseringen äventyrar hela projektets stabilitet. Jag tror att EU skulle må mycket bättre av att konsolidera och stadga det myckna man faktiskt uppnått. Låt europeiseringen ta den tid den behöver!

Om konsolidering borde bli den svenska EU-politikens nyckelord, vad skulle den då kunna innebära?

Först och främst mer effektiva sanktioner för att driva igenom vad man varit överens om. På den ekonomiska politikens område har man infört en del skärpningar för att länderna ska leva upp till den gemensamma valutans krav, men på fri- och rättigheternas område är unionen tämligen tandlös.

Den ungerska utvecklingen förskräcker. Att stater måste uppfylla EU:s krav när de blir medlemmar, men att de sedan ogenerat kan trampa dem under fötterna, det är en orimlig ordning.

Därnäst att använda resurserna bättre. EU:s jordbrukspolitik är ett sorgebarn. Strukturpolitiken är full av regionalpolitiska ineffektiviteter. Forskningspolitiken är knappast så meritokratisk som den skulle behöva vara.

Miljöpolitiken borde vara det givna samarbetsområdet – där har gränsöverskridande, överstatliga beslut en viktig roll att fylla. Revisionsrätten är långt ifrån den effektivitetsgranskning som skulle behövas. Granskning för städning och effektivisering borde vara en viktig ledstjärna under den kommande perioden.

För det tredje öppenheten mot omvärlden. I EU pågår en ständig dragkamp mellan frihandel och protektionism. Sverige har all anledning att stävja öppenhetens motståndare, vare sig det handlar om avtalet med USA eller antidumpingåtgärder mot kinesiska väskor och solceller. Det är frihandeln som gjort oss rika.

Logga in för att följa

Det är gratis och går snabbt!