Personuppgiftspolicy

Vi vill informera dig om vår policy som beskriver hur vi behandlar personuppgifter och cookies.

Läs mer
Gunnar Wetterberg

Wetterberg: Dags för en storkoalition?

Till årsskiftet bryter jag upp från mitt nuvarande jobb.

Vad har jag varit med om?

Detta är en krönika av en fristående ledarkolumnist. Expressens politiska hållning är liberal.

Jag kom till Saco från krispaket på Finansdepartementet och kommunernas nedskärningar på Kommunförbundet. 1990-talet hade varit städåren efter 1970-talets galenskap och 1980-talets famlande.

Mina kollegor och jag hade varit inblandade i jordbruksreformen, pensionsreformen och omläggningen av högskolans planekonomi. I debatten hade vi inlett 25 års tjat om den åldrande befolkningens betydelse för ekonomin.

Sedan år 2000 har det blivit annorlunda. Å ena sidan har reallönerna ökat stadigt och kraftigt. Å den andra har det blivit glest mellan de stora reformerna. Folk har fått det bättre, politiken har dragit sig tillbaka.

Den har inte lagt av, men den har koncentrerat sig. Krisen och arbetslinjen har stått i fokus.

Många av oss som hade varit med om 1990-talskrisen befarade det värsta 2008-2009. Det har inte hänt, i varje fall inte ännu.

Tack vare budgetbalansen har vi sluppit det paniksparande som slog ut jobben för 20 år sedan. Samtidigt har insikten om åldrandets utmaningar slagit igenom.

Det är inte självklart hur jobbskatteavdrag och sjukförsäkringar ska utformas, men att fler måste arbeta mer är en förutsättning för bibehållen välfärd.

I stället har normer och beteenden blivit viktigare. På 1970- och 80-talet skulle staten ha svaret på alla frågor.

De senaste 10-15 åren har befolkningen begripit att den själv är en mycket starkare kraft.

Arbetsmarknadens parter har föredragit ökade reallöner framför storslagna avtalsgräl. Fyrtiotalisterna har stannat kvar i arbetslivet längre än trettiotalisterna.

Fler sparar mer, gymmen fylls och ungdomar blir vegetarianer för miljöns skull. Det är en viktig förändring, som det civila samhällets organisationer bidragit till.

Men nu det börjar bli dags för staten att komma tillbaka.

Sakta men säkert har behoven av strukturförändringar byggts upp, utan att politiken ännu orkat möta dem. Skattereformens fördelar har hålats ur alltmer.

Socialförsäkringens anspänning på framtidens offentliga finanser har lagts i en utredning som flirtar med medborgarlön - då blir boten värre än soten.

Den livsviktiga invandringen skulle behöva generella arbetsmarknads- och utbildningsreformer för att fungera bättre.

Lärarlönernas eftersläpning är på väg att bli ett samhällsekonomiskt nyckelproblem som snart bara staten kan klara av.

Det finns också möjligheter som bara staten kan förlösa. Spårtrafiken inom och mellan de stora arbetsmarknaderna måste kunna konkurrera med bilarna.

Allt fler människor arbetar över de nordiska gränserna, men gårdagens nordism har reducerats till ett ängsligt petande i gränshinder.

För hundra år sedan banade den samfällda nordiska civilrätten vägen för 1900-talets sammanflätning av företagens marknader - nu borde arbetsrätten, socialförsäkringarna och skattelagarna på samma sätt hjälpa människorna att röra sig över gränserna.

Kanske måste det till en stor koalition av tysk modell för att hantera både det nödvändiga och det möjliga.

På fyra år skulle den kunna göra mycket nytta - längre bör den inte sitta, då riskerar Tyskland att förbytas i Österrike.

Logga in för att följa

Det är gratis och går snabbt!