Personuppgiftspolicy

Vi använder cookies för att förbättra funktionaliteten på våra sajter, för att kunna rikta relevant innehåll och annonser till dig och för att vi ska kunna säkerställa att tjänsterna fungerar som de ska.

Läs mer i vår cookiepolicy.

Läs mer
Gunnar Wetterberg

Vi måste bli bättre på att ta hand om chefen

Överbefälhavare Micael Bydén blev utsedd till årets chef 2021 av tidningen Chef.
Foto: PONTUS LUNDAHL/TT / TT NYHETSBYRÅN

Den svenska chefskulturen är en konkurrensfördel. Risken är att den dräneras av skattesystemet.

Detta är en krönika av en fristående ledarkolumnist. Expressens politiska hållning är liberal.

För några månader sedan ringde en klok kvinna om ett eller annat – jag har glömt vad. Det som brände sig fast var hennes bakgrund. Hon var civilingenjör, hon hade arbetat i ett par av de stora internationella svenska företagen, de senaste åren i ett par chefsbefattningar – men sedan hade hon blivit konsult. Med mer lön och mer tid försörjde hon sig på att vara mentor åt ett antal yngre chefer här och var.

Förlåt den hädiska tanken, men hade hon inte gjort större nytta där hon var? Många av dagens problem i arbetslivet handlar mycket om hur bra chefer vi har. Produktiviteten beror på arbetsorganisationen, som beror på cheferna; sjuktalen kan se mycket olika ut på arbetsplatser med lika förutsättningar, beroende på hur ledningen fungerar; och hur länge vi orkar och har lust att jobba beror på vår kontakt med chefen. 

Det gäller i den offentliga sektorn lika väl som i den privata. Men där är organisationen ofta snål mot cheferna. I skolan och äldreomsorgen är det inte ovanligt att chefen har personalansvar för 50–60 medarbetare. Sjukvårdens hierarkier är ofta labyrintiska. De dåliga arbetsvillkoren för offentliga chefer gör det inte lättare att få verksamheterna att fungera.  Och hur bra vaccinationen går kommer till stor del att bero på hur väl cheferna organiserar kedjor och mottagningar.

Hur ska Sverige klara av att behålla styrkan, om våra system lockar duktiga människor att välja bort ansvaret och ledarskapet?

Håller vi på att utarma det svenska arbetslivet på goda chefer? Visst, det lönar sig ofta bättre att driva egen firma än att vara löneanställd chef. 3:12-reglerna har blivit mer och mer förmånliga. Om konsulten dessutom själv kan välja sin arbetstid (vilket dock inte alla konsulter kan, det är ofta mer slitsamt än att röra sig i en stor organisation), så blir frestelsen stor att lämna linjen och bli sin egen.

Åt samma håll drar många andra regelverk. För företaget kan det ofta te sig bekvämare att ta in en konsult på några månader eller rentav år, snarare än att anställa honom eller henne. Den anställde chefen drar med sig ett arbetsgivaransvar och är inte så lätt att bli av med, om det inte skulle fungera.

Men det innebär också en utarmning. När konsulten lämnar företaget tar hon med sig den aktiva kunskapen och går. Hon har säkert rapporterat av och gjort sitt i god ordning, men vid fikabordet bleknar minnet snabbt bort. Om hon i stället hade varit fast anställd skulle projektets erfarenheter och insikter levt kvar i organisationen långt efter att det formellt avslutats, som en del i den där svårgripbara kulturen som ofta är så värdefull.

Den svenska chefskulturen hör till vårt arbetslivs starkaste sidor. Överlag är svenska chefer duktiga på att leda prestigefritt och lyhört; de goda idéerna tas bättre till vara än i andra, mer hierarkiska chefskulturer. Kanske är det förklaringen till de svenska storföretagens remarkabla förmåga att förnya sig. Ericsson har gått igenom fyra-fem stora teknikskiften, som kostat många konkurrenter livet. Men hur ska vi klara av att behålla den styrkan, om våra egna system lockar duktiga människor att välja bort ansvaret och ledarskapet?