Personuppgiftspolicy

Vi vill informera dig om vår policy som beskriver hur vi behandlar personuppgifter och cookies.

Läs mer
Gunnar Wetterberg

Vänd upp och ner på jobbpolitiken

Alla partier tävlar om nya förslag i arbetsmarknadspolitiken. Men tänk om det är grundkonstruktionen det är fel på?

Detta är en krönika av en fristående ledarkolumnist. Expressens politiska hållning är liberal.

Arbetsmarknadspolitiken är en dinosaurie från 1960-talet. På de flesta andra områden har detaljregleringarna fått lämna plats åt resultaten. Myndigheterna och deras tjänstemän ska göra så gott de kan med sina resurser. Statsmakterna är mest intresserade av vad de får för pengarna, inte hur.

 

Undantaget är arbetsmarknaden. Staten reglerar i detalj vem som ska få hjälp, på vilket sätt de ska bli hjälpta – och till och med när, från första dagen eller efter några veckors eller månaders självhjälp.

I den arbetsmarknadspolitiska debatten går partierna loss på varandras förslag och tillkortakommanden, nya och gamla, men alltid inom den givna strukturen. I SVT:s jobbdebatt häromveckan var det samma visa. I andanom kan man se Arbetsförmedlingens regleringsbrev svälla ytterligare några sidor, med fler anspråk på inspektioner och kontroller för att ingen detaljanvisning ska glömmas bort.

 

Tänk om det är just det som är felet! Det är bara i statistiken som det är lätt att kategorisera de arbetssökande. I verkligheten kommer var och en med sina erfarenheter och problem, med olika stor lust att jobba med olika saker eller att flytta för att få jobb. Ändå måste arbetsförmedlaren hitta rätt kategori att stoppa in den sökande i, och sedan kolla vilka de godkända åtgärderna är vid vilken tidpunkt.

Förförra sommaren undrade jag i en krönika - "Låt de arbetslösa öppna upp kyrkorna" (18/6 2012) - varför arbetslösa humanister inte kunde visa Albertus Pictors kyrkomålningar och sortera arkiv. Jodå, kulturarvslyftet! svarade de som kunde sina åtgärder. Men när jag kollade visade det sig att det bara hade blivit 18 jobb av de 4400 tilltänkta. Då ringde en förmedlare och berättade om allt det finstilta som krävdes för att en konstvetare utan jobb skulle få lyfta kulturarvet. Det var inte många som stämde in på den specifikationen…

 

Varför inte göra tvärtom? Samla alla Arbetsförmedlingens pengar i en påse. Dela upp dem mellan landets alla arbetsmarknadsregioner. Bygg fördelningen på hur stor andel som är arbetslösa, hur länge de varit arbetslösa, hur näringslivet ser ut och vilka möjligheter till utbildning det finns.

Låt sedan förmedlarna göra det som är bäst för varje sökande. I stället för att detaljreglera skulle staten fastställa några villkor som måste vara uppfyllda. Ålder, längd på arbetslöshet, utbildning på den sökande, innehåll, varaktighet, kostnad, konkurrenssituationen inom branschen – fler punkter, eller färre. Alla krav ska inte behöva uppfyllas, utan det räcker med att nå en miniminivå. Med tio punkter att pricka av ska insatsen vara möjlig om fem eller sex är uppfyllda.

 

Då skulle flexibiliteten ställa den sökande i centrum. I början kan de vidgade ramarna säkert leda till att några olämpliga insatser slinker över villkorsribban, men då får myndigheten städa och dödskallemärka dem för framtiden. Det är den moderniseringen arbetsmarknadspolitiken borde handla om, inte den ena detaljregleringen efter den andra.

Logga in för att följa

Det är gratis och går snabbt!