Personuppgiftspolicy

Vi använder cookies för att förbättra funktionaliteten på våra sajter, för att kunna rikta relevant innehåll och annonser till dig och för att vi ska kunna säkerställa att tjänsterna fungerar som de ska.

Läs mer i vår cookiepolicy.

Läs mer
Gunnar Wetterberg

Tv-spelande hör inte hemma på gymnasiet

Malmö FF kommer att starta en Fifa-akademi med e-sport på schemat två dagar i veckan. Det är typexemplet på varför det ohämmade gymnasievalet inte fungerar, skriver Gunnar Wetterberg.
Foto: SILVIA IZQUIERDO / AP

Det ohämmade gymnasievalet bådar illa för framtiden. Regionerna behövs som huvudmän för att få styrsel på utbildningen.

Detta är en krönika av en fristående ledarkolumnist. Expressens politiska hållning är liberal.

Malmö FF är laget i mitt hjärta. Men ”di blåe” fräter på min lojalitet när de startar en ”Fifa-akademi” med e-sport på schemat två dagar i veckan. Det är fullt i klass med Thoren Innovation Schools gymnasieprogram för youtubers och influencers.

Skolorna lockar 16-åringar till ett område som just nu är kraftigt hajpat – men hur oprövad terräng ska man locka in dem på? Yrkeslivet ska vara 40-45 år, i framtiden antagligen ännu längre. Det offentliga riskerar att få betala dubbelt innan många unga kommer ut i arbetslivet: först för en gymnasial återvändsgränd, sedan för omskolning till något som det går att försörja sig på. 

Problemet är inte nytt. Redan för trettio år sedan – före friskolorna – publicerade Ams alarmerande siffror. Bara några år efter avslutat gymnasium hade en stor del av varje årskull kommit till arbetsmarknadsutbildningen för omskolning. Deras ursprungliga val hade inte hjälpt dem in på arbetsmarknaden, utan det offentliga fick träda in med en ny omgång utbildning.

I någon mån är detta oundvikligt. Det är mycket begärt att alla 16-åringar ska veta vad de vill ägna sig åt ens tre-fyra år längre fram. En del utbildning handlar också om drömmar, då måste det finnas en möjlighet att ta sig ur dem.

Men det finns en viktig skillnad. För trettio år sedan var det offentliga beslut som avgjorde hur många platser det skulle finnas på de olika linjerna (även om Ams bekymrade sig över hur många hårfrisörer det blev). 

Det är ett grundläggande systemfel i den svenska samhällsmodellen.

Nu löper systemet amok. Kombinationen av skolpengen och den fria etableringsrätten innebär att samhället tappat kontrollen över gymnasieutbildningarnas inriktning. Elevernas nycker och skolägarnas uppfinningsrikedom har tagit överhanden. 

I sin utredning om planering och dimensionering av den gymnasiala utbildningen, föreslår Lars Stjernkvist att Skolverket ska sätta regionala ramar för gymnasierna och komvux, men varför inte ta steget fullt ut? 

Det klokaste vore att regionerna tog över ansvaret för gymnasieskolan. Kommunerna och friskolorna skulle fortsätta som anordnare, men regionerna skulle handla upp antalet platser på olika program. Anordnarna skulle kunna föreslå nya program, men MFF-akademin finge nog koncentrera sig på riktig fotboll (vilket de verkar ha gjort bra, med Staffan Tapper som inspirerande förgrundsfigur). 

Regionerna skulle ha bättre förutsättningar än kommunerna, därför att de kan skaffa sig bättre överblick över en större arbetsmarknad. Idealiskt sett borde statsmakterna gå vidare med förslagen från Mats Svegfors ansvarskommitté, så att vi finge sex regioner, grovt sett de som dagens akademiker rör sig inom.

Detta skulle befria kommunerna från den uppgift som skaver mest mot deras storlek. Det är inte rimligt att kommuner med färre än 10 000 invånare driver egna gymnasieskolor – då är faran påtaglig att undervisningen blir lidande. I dag är nog gymnasieutbildningen den samhällstjänst som varierar mest i kvalitet mellan olika orter – samtidigt som det är den som är viktigast för framtiden. 

Det är ett grundläggande systemfel i den svenska samhällsmodellen.