Personuppgiftspolicy

Vi vill informera dig om vår policy som beskriver hur vi behandlar personuppgifter och cookies.

Läs mer
Gunnar Wetterberg

Tillväxten gav oss det goda samhället

Ibland är historien en ganska hygglig hjälpreda. De senaste veckornas rädsla för tillväxt och robotar är sällsynt illa grundad.

Detta är en krönika av en fristående ledarkolumnist. Expressens politiska hållning är liberal.

Miljöpartiets och Fi:s tillväxtkritik har mycket lite med framsteg och reformer att göra. Tvärtom: tillväxten förlöste det civiliserade samhället.

Även om idéhistoriker ibland kan spåra frihet, jämlikhet och broderskap långt tillbaka, så var det först under 1800-talet som de började tillämpas i stor skala. Den franska revolutionens idéer har industrialiseringen att tacka för sitt genomslag.

Samtidigheten är ingen slump. Länge växte ekonomierna mycket långsamt, om ens något. Klimatförsämringar och epidemier slog sönder vad som gnetats ihop under årtionden och sekler. Det var långtifrån säkert att nya generationer skulle få det bättre än de gamla.

Med industrialiseringen skedde en radikal förändring. Handeln, arbetsdelningen och rationaliseringarna fick produktionen att explodera. Varje nytt år skapade den ekonomiska utvecklingen nya resurser som de berörda länderna kunde förfoga över.

Därmed fick även staterna större ekonomiskt svängrum. Alla skatter och tullar som vilade på handel och produktion växte i värde. Nya resurser gick enklare att omfördela än gamla. Pengar som ingen ännu hade haft i sin hand var lättare att lägga beslag på för gemensamma ändamål än de som ägarna redan hade vant sig vid.

I de nya parlamenten dök det upp politiska liberaler. Tack vare de herrelösa skatteintäkterna kunde de omsätta de revolutionära idéerna praktiken. Obligatorisk folkundervisning, vaccinationer, sjukhus, socialförsäkringar, renhållning, avlopp och rent vatten gjorde verklighet av friheten, jämlikheten och broderskapet.

Sambandet förstärktes under 1900-talet. När ekonomierna växte kunde de stora reformerna tänkas, utformas och genomföras. Under recessioner och kriser stannade reformerna av, men högkonjunkturer blev välfärdsstaternas skördetid.

Inget talar för att det skulle vara annorlunda nu. Kraftfulla klimatinsatser, en värdig ålderdom, kortare arbetstid: allt förutsätter tillväxt. Om tillväxten stannar av, bits hästarna i krubban – och då tar de civiliserade värdena stryk. Det är viktigt att styra hur tillväxten utformas – men utan nya resurser kan nog både jämställdheten och järnvägarna hälsa hem.

Lika egendomlig är återkommande rädslan för robotar. Jag skrev om det för drygt ett år sedan. Visst – nya språng i den tekniska utvecklingen betyder att många jobb förstörs och försvinner. I min samhällskunskapsbok på 1960-talet hörde stansoperatriser till de tio vanligaste yrkena. Idag finns de inte ens på Skansen.

Om fotomodellerna skulle försvinna handlar det om långt färre. Det är lika ointressant. Rationaliseringen betyder dels att våra löner köper mer, dels att vi unnat oss att jobba mindre – kortare arbetstid, pension, semester och föräldraförsäkring. Den frigjorda köpkraften har blivit de nya branschernas viktigaste näring, och skapat jobb som vi för tjugo år sedan inte kunde föreställa oss. Inget talar för att den utvecklingen skulle brytas framöver – uppblåsta spådomar om att teknisk utveckling skulle slå ihjäl sysselsättningen har hittills alltid kommit på skam.

Logga in för att följa

Det är gratis och går snabbt!