Personuppgiftspolicy

Vi använder cookies för att förbättra funktionaliteten på våra sajter, för att kunna rikta relevant innehåll och annonser till dig och för att vi ska kunna säkerställa att tjänsterna fungerar som de ska.

Läs mer i vår cookiepolicy.

Läs mer
Gunnar Wetterberg

Sverige måste våga ta tag i kommunernas ödesfråga

Ingenstans i världen är man redo att hantera den globala demensexplosionen. Inte heller i de svenska kommunerna.
Foto: Henrik Montgomery/TT / Henrik Montgomery

Bara strutsar struntar i demensen. Demensvården är kommunernas värsta framtidsfråga.

Detta är en krönika av en fristående ledarkolumnist. Expressens politiska hållning är liberal.

Jo, det är viktigt, men folk slår det ifrån sig, svarade den kloka redaktören när jag ville ta upp frågan om demensen. För mig är det obegripligt. Hur kan man förtränga något av det mest svårbemästrade som ligger framför oss?

För några veckor sedan ägnade The Economist sitt veckotema åt demenssjukdomarna och deras följder. ”Ingenstans i världen är man redo att hantera den globala demensexplosionen”, konstaterar tidningens Simon Long.

I takt med att allt fler människor lever längre kommer också allt fler att drabbas av någon av demenssjukdomarna (Alzheimer är vanligast, men det finns fler). Det finns ett brutalt samband mellan ålder och sjukdom. Tidningen återger en beräkning: i gruppen 65–69 år är 1,7 procent drabbade, men sedan fördubblas antalet nya fall för varje femårskohort. En annan beräkning anger att mellan en tredjedel och hälften av alla som fyllt 85 år har någon form av demenssjukdom.

Redan därför är det farligt att sticka huvudet i sanden. Med stor sannolikhet kommer jag eller någon av mina närmaste att höra till dem som behöver hjälp.

Det kommer att kosta mycket pengar. Riktigt hur mycket är svårt att beräkna, men en uppskattning talar om 2 000 miljarder dollar för hela världen år 2030, en fördubbling jämfört med i dag och drygt tre gånger så mycket som 2010.

Det finns ingen värre framtidsfråga i den kommunala ekonomin.

Framför allt kommer det att krävas många fler vårdare. Omkring två tredjedelar av kostnaderna är för personal. Än så länge verkar demensvården svår att robotisera på samma sätt som annan sjukvård. De demenssjuka är beroende av mänsklig kontakt och igenkänning – därför har coronatidens instängning varit en stor tragedi. 

Överallt är det de närmaste som får hjälpa till när de första tecknen kommer, men så småningom blir bördan för tung. Avlastningsboenden varannan eller var tredje vecka kan förlänga tiden hemma, men till slut måste omsorg och vård ta över. Bara för Storbritanniens kommer dessa sektorer att behöva anställa ytterligare en halv miljon människor.  

Då och då kommer det rapporter om att nya läkemedel kan bromsa, liksom bättre levnadsvanor. Häromåret lärde jag mig att en halvtimmes löpning sätter kroppen i svettning, då syresätts blodet och det vitaliserar hjärnan. Men även om det dröjer längre, så finns det ännu inget botemedel. Därför kommer antalet demenssjuka att öka i takt med att de äldre blir fler, även om andelen sjuka kanske minskar. Därför är det en skandal att så lite pengar går till demensforskningen, bara drygt sju procent av vad cancerforskningen får och omkring tolv procent av hjärt- och kärlsjukdomarnas resurser. 

Inget land har hittat någon varaktig lösning på demensvårdens finansiering, konstaterar The Economist. Det ser inte bättre ut för Sveriges del. Det är nästan tio år sedan det gjordes någon ordentlig undersökning av demensvårdens kostnader (vad väntar ni på, SKR och Socialstyrelsen?), men redan då var siffrorna alarmerande. Äldreomsorgen står för 20 procent av kommunernas budgetar, och av det lade demensvården redan då beslag på hälften. 

Större forskningsanslag, mycket bättre villkor för personalen, rejäla resurser till kommunerna – det är dagordningen. Det finns ingen värre framtidsfråga i den kommunala ekonomin.


Läs mer:
Politiken måste sluta blunda för demensen