Gunnar Wetterberg

Sverige behöver storstadsjägare

Gatustriderna i Mosul brakar rakt in i den svenska försvarsdebatten. Hur ska vi bli en oaptitlig igelkott?

Detta är en krönika av en fristående ledarkolumnist. Expressens politiska hållning är liberal.

När jag gjorde lumpen fanns det en mycket tydlig tanke i den svenska försvarsplaneringen. Sverige skulle göra motstånd i så många linjer och på så många olika plan att fienden skulle tänka sig för innan han valde att anfalla och ockupera oss. Ända till den sista cykeltolkande hemvärnsgubben skulle vi trilskas och ställa till oreda.

Igelkotten skulle vara så taggig att björnen struntade i att sluka oss och istället gick udenom. Det var en tanke som alla bassar fick sig itutad, och som nog var ganska allmänt omfattad. Vi ville bli lämnade ifred.

Sedan dess verkar tänkandet ha glidit över i andra banor. Officerarna blev fler och fler, de värnpliktiga färre och färre. Det är inte omöjligt att den ökade tilliten till de sofistikerade vapensystemen gick hand i hand med professionaliseringen av försvarsmakten. Ju mer Gripen kostade, desto färre blev repövningarna.

Noshörning istället

Humanitärt är de utdragna striderna i Mosul en outhärdlig och plågsam katastrof, men de säger också något annat. Det är svårt för aldrig så sofistikerade vapensystem att betvinga en stad där det finns mineringar i varje gathörn och krypskyttar i varje hus. Regeringstrupperna och deras bundsförvanter har dragit sig i det längsta, innan de inledde sin offensiv.

Har det svenska försvaret blivit en noshörning istället för en igelkott? Vi bär ett hyfsat imponerande horn på nosen, men vi behöver en fiende som bestämmer sig för att gå rakt på det och låta sig spetsas. Om fienden lyckas störa ut våra vapensystem, om han anfaller på så många punkter att vi inte kan bemanna dem alla, var står vi då?

Hur blir Sverige en oaptitlig igelkott?
Foto: Christer Wahlgren

Finland har kvar en värnpliktsarmé och ett omfattande ”lågtekniskt” försvar. I ljuset av Mosul verkar det välbetänkt. Det är inte bara försvarets yttersta skal som behöver vara så hårt som möjligt, det måste också göra mycket, mycket ont att tränga djupare in i landet och samhället.

Strid i stad

Gunnar Hökmark har på DN Debatt förespråkat en engångssatsning på försvaret med 35 miljarder. Hans vision handlar nästan uteslutande om mer materiel – först mot slutet finns det en kort mening om att modernisera hemvärnet. Jag tror att det robusta försvar han efterlyser också kräver en omprövning av värnpliktsbeslutet.

När värnplikten på nytt blir en del av försvaret borde detta få en delvis annan inriktning än det hade förr. Djupförsvaret och bemanningen av kusterna borde inte vara ensamma som avskräckningsmedel. Det är minst lika viktigt att göra städerna riktigt oaptitliga. Strid i stad, som under min utbildning på sin höjd var ett par dagars exotiskt pangande i några kulisser utanför Stockholm, borde kanske bli en huvuduppgift för åtskilliga kvalificerade förband, av samma dignitet som träningen av fjälljägare, kustjägare och fallskärmsjägare.

Ju fler som är utbildade att strida i tätorter, som vet hur man saboterar och lägger försåt, desto mer måste angriparen tänka sig för. Med tillräckligt många potentiella försvarare kommer de som faktiskt slår tillbaka att vara avskräckande många.


Läs också: Låt företagen betala för frihandelns förlorare

Inför friare hyror för integrationen


Följ Expressen Ledare på Facebook för fler ledartexter och krönikor.