Personuppgiftspolicy

Vi vill informera dig om vår policy som beskriver hur vi behandlar personuppgifter och cookies.

Läs mer
Gunnar Wetterberg

Sverige behöver statsbärararna

Jag kan förstå dem som röstade på FI och MP i ren förtvivlan. Men Sverige behöver de statsbärande partierna.

Detta är en krönika av en fristående ledarkolumnist. Expressens politiska hållning är liberal.

När jag arbetade på Svenska Kommunförbundet lade jag märke till skillnaden mellan de partier som ledde kommunstyrelser och de som inte gjorde det. Socialdemokraterna, Moderaterna och Centern gnetade för att få helheter att gå ihop och betonade varje kommunstyrelses ansvar. Folkpartiet och Vänstern brydde sig bara om sina hjärtefrågor, och var rätt likgiltiga för den kommunala självstyrelsen. Om man är liten tar man gärna staten till hjälp, när de egna väljarnas stöd inte räcker till.

 

Nu börjar skillnaden synas även i rikspolitiken. Socialdemokraterna och Moderaterna är de enda partierna som tar ansvar för hela politiken. De sjunger inte med änglarna i asylpolitiken, utan försöker hitta balansen mellan det humanitära och det hållbara. De lovar inte guld åt alla kvinnolöner, utan försöker sätta press på arbetsgivarna i kollektivavtalen.

Det är inte spektakulärt, men det kan hålla. Perssons budgetsanering och Borgs kloka dosering av stabiliseringspolitiken har burit Sverige igenom krisen.

Det brydde sig inte EU-väljarna om. Kanske beror det på att det gått för bra. Var plåga har sitt skri för sig, blott hälsan tiger still – för still.

 

Jag begriper dem som tycker att omställningen till heltidsjobb går för sakta och att lärare och vårdpersonal betalas för dåligt, eller som ryggar tillbaka för Svenskarnas Parti och järnrörsviftande sverigedemokrater. Jag förstår att man då röstar på partier som står för något helt annat och högljutt protesterar mot det som är fel, på Vänstern, Miljöpartiet eller FI.

Men hjärtepartiernas snabba klipp vore förödande om de skulle bli regeringspolitik. Sex timmars arbetsdag, friår, kvinnolönefonder och andra dunderkurer skulle bidra till en försämrad ekonomi och mycket stök i de svenska systemen, i den mån de ens går att genomföra. Vi rullar på mot kortare arbetstid när var och en jämkar klockan och pensionen efter sin reallön. Vi behöver kloka ingrepp i lönebildningen om lärarnas löner ska rätas upp och vården få den personal som behövs för fyrtiotalisterna. Det kommer att ta tid, men det är fullt möjligt – utan att för den skull äventyra stabiliteten.

 

För det är vad proteströstarna glömmer. Det är stabiliteten som ger den uthålliga och humanitära politiken handlingsutrymme. Moderaterna och Socialdemokraterna må vara gråa och försiktiga, men utan en tryggad ekonomi kommer humaniteten i kläm.

Det är bra att det finns ett proportionellt inslag i svensk politik. Det amerikanska eller brittiska systemet stänger ute viktiga opinioner, inte minst de gröna. Men om allt för många signalröstar på småpartier blir det svårt att driva kloka helheter.

I alliansen har Kristdemokraterna och Centern stått för de största dumheterna, från vårdnadsbidrag till Inlandsinnovation och avskaffad fastighetsskatt. På samma sätt skulle 25 procent socialdemokrater få det svårt att föra den kloka helhetens talan, om de ska sy ihop en politik med 27 procent gröna, vänster och feminister.

 

Förhoppningsvis kommer höstens väljare att ha större förståelse för den trygga vardagens stöttepelare.

Logga in för att följa

Det är gratis och går snabbt!