Personuppgiftspolicy

Vi använder cookies för att förbättra funktionaliteten på våra sajter, för att kunna rikta relevant innehåll och annonser till dig och för att vi ska kunna säkerställa att tjänsterna fungerar som de ska.

Läs mer i vår cookiepolicy.

Läs mer
Gunnar Wetterberg

Sverige behöver partier stora nog att ta ansvar

Om de statsbärande partierna försvagas riskerar det att gå ut över helhetssynen och pragmatismen, skriver Gunnar Wetterberg.Foto: ERIK SIMANDER/TT / TT NYHETSBYRÅN

Ju mindre partierna blir, desto fler blir de plottriga utspelen. Den svenska politiken behöver partier som är stora nog att ta ansvar.

Detta är en krönika av en fristående ledarkolumnist. Expressens politiska hållning är liberal.

Under min tid som tjänsteman i regeringskansliet och Svenska Kommunförbundet upptäckte jag efterhand en tydlig tendens. På riksplanet var det ofta de små partierna som drev de vildaste förslagen, i trygg förvissning om att trygga storasyskon skulle hålla galenskapen på mattan. 

Förtroendet för det kommunala självstyret stod i omvänd proportion till partiernas storlek. Ju mindre partiet var, desto ivrigare förespråkade det riktade statsbidrag och detaljerad rättighetslagstiftning.

Det har snarast förstärkts de senaste valperioderna. Partier som är för små för att påverka kommunerna med väljarnas stöd skaffar sig makt över de lokala besluten som vågmästare i rikspolitiken. Trängseln mellan åtta partier lockar fram allt mer obskyra åtgärdsförslag, när var och en försöker hitta på något som den är alldeles ensam om.

Statsbärande partier

Mot detta var Socialdemokraternas och Moderaternas dominans en spärr. Men svårigheterna att skrapa samman regeringsunderlag har urholkat de traditionellt statsbärande partiernas förmåga att hålla emot.

Senast är det Vänsterpartiet som har excellerat med statsbidrag till glasögon och skolgårdar, men Liberalerna har talat om att de också skulle vilja peta i både det ena och det andra, bara de kommer åt. För att inte tala om Kristdemokraterna, som utnyttjade sina få mandat till att snöpa fastighetsskatten, ett av alliansregeringens minst ansvarsfulla beslut. 

Nu flaggar Ebba Busch Thor för att reglera storleken på barngrupperna i förskolan och statsstyre av sjukvården – med polisen och Försäkringskassan som föredöme?

Risken är att beteendet griper omkring sig. Socialdemokraterna har aviserat kraftigt höjda pensioner och rättighetslagstiftning för äldreomsorgen, i sin kamp om de äldsta med Sverigedemokraterna och Kristdemokraterna. Normalt har Socialdemokraterna aktat sig för sådana äventyr – dyra förändringar av pensionssystemet förankras i pensionsarbetsgruppen, kloka kommunalråd håller igen rättighetsutspel. 

Trängda av Centerpartiet har Moderaterna återupplivat de ideologiska angreppen på arbetsrätten, trots att rättspraxis gjort las ganska flexibel.

Inget helhetsansvar

Historiskt sett har det svenska politiska systemet klarat att anpassa sig till svåra lägen och att slipa ned ideologiska kantigheter. I höst firar vi 100-årsminnet av det demokratiska genombrottet, som kunde ha blivit långt stormigare om inte högerns ledande män insett vad som var nödvändigt. 

På 1990-talet avvecklades mycket av de regleringar som byggts upp under efterkrigstiden – i en del fall med överslag åt andra hållet, men på det hela taget välbetänkt.

Om de statsbärande partierna försvagas riskerar det att gå ut över helhetssynen och pragmatismen. Det är raka motsatsen till vad Sverige behöver. Åtta förspillda år med svaga regeringar – det är hög tid att ta tag i klimatet, beskattningen, bostäderna, integrationen och infrastrukturen. Då behövs det stora och ansvarstagande partier som är starka nog att tygla sina käpphästar och genomföra strukturreformer. 

Politiken behöver stora kyrkor med högt i tak, inte sekteristiska fariséer.

 

Läs också:

Vi måste vänja oss vid svaga regeringar