Personuppgiftspolicy

Vi vill informera dig om vår policy som beskriver hur vi behandlar personuppgifter och cookies.

Läs mer
Gunnar Wetterberg

Svenska partier är för rika och för långt från folket

Inget konstigt att statsministern träffar statschefen, förstås. Men den folkliga S-förankringen dalar: Socialdemokraterna har förlorat nästan två av tre medlemmar. Foto: PELLE T NILSSON / SPA
MILJARDÄRER. Centerpartiet sålde Centertidningar AB för 1,8 miljarder. Håvar förstås också in stora offentliga bidrag. Foto: LISA MATTISSON
Boris Johnson, brittisk premiärminister. Foto: KIRSTY WIGGLESWORTH / AP TT NYHETSBYRÅN

Med Corbyn och Johnson har det brittiska partiväsendet urartat. Men de grundläggande problemen är de inte ensamma om.

Detta är en krönika av en fristående ledarkolumnist. Expressens politiska hållning är liberal.

I den svenska litteraturskatten finns något så märkligt som en lovsång till partierna. ”När Rom ej trätte mer, begynte det att falla,/och England når sin höjd mitt under split och kiv;/parti är fria staters liv”, skrev skeppsprästen Jacob Wallenberg i sin dagbok 1769, när frihetstiden led mot sitt slut och hattar och mössor höll på att mista sin legitimitet.

Ändå hade han rätt. Partierna är nödvändiga för att demokratierna ska kunna samla sig till beslut, men också för att besluten ska vara väl förberedda och förankrade bland allmänheten.

Men partierna blir inte bättre än sina medlemmar. De måste vara många, och de måste vara förankrade. 

Kaoset inför Brexit visar vad som händer när partierna inte fungerar. Både Labour och Tories har hamnat långt från sina väljare. Labours medlemmar har burit fram Jeremy Corbyn, Tories röstade med stor majoritet för Boris Johnson. Corbyn spelade Brexit i händerna genom att ligga lågt inför folkomröstningen. Johnson har säkrat sin seger genom orimliga påståenden om hur han ska tvinga EU på knä, och samtidigt dela ut obefintliga överskott i skattelättnader till de rikaste (som samtidigt råkar vara partiets kärna). 

Än så länge är båda partiernas parlamentsledamöter klokare än sina medlemmar, men hur många val till?

Fina finanser utan medlemmar

Samma utveckling hotar i Sverige. För 40 år sedan var nästan 1,6 miljoner svenskar medlemmar i något parti, men många av dem var kollektivanslutna till Socialdemokraterna genom sina fackföreningar. Sedan (s) avskaffat kollektivanslutningen 1990/91 återstod 625 000 medlemmar i alla partierna – 2017/18 återstod bara 255 000. Socialdemokraterna har tappat nästan två tredjedelar av sina medlemmar, fallet för Moderaterna och Centerpartiet har varit nästan lika kraftigt. 

(SD), (V) och (KD) har ökat, men är så små att de inte väger upp de stora partiernas nedgång.

Problemet har blivit värre av att partierna inte längre behöver sina medlemmar. Förr i världen stod medlemsavgifter, valinsamlingar och lotterier för mycket av intäkterna. Idag är statliga och kommunala bidrag den helt dominerande intäktskällan. Till det kommer alla politiska tjänster som inrättats sedan 1970-talets början. Politiken har blivit en arbetsmarknad för sig. 

Partierna håller på att tappa fotfästet i väljarkåren.

Demokratin kräver vitala partier

Det gör partiväsendet mycket svagare. Partierna blir allt mer känsliga för vindilar i opinionen. I början av 1960-talet reste Gunnar Sträng land och rike runt för att övertyga sina partivänner om momsens förträfflighet. Den kom att betala välfärdsstatens expansion. I dag är det svårt att föreställa sig något liknande. Inte därför att det saknas lika svåra och lika viktiga projekt – fastighetsskatten! Men därför att mycket få politiker idag vågar gå före och emot strömmen – och därför att partiföreningarna inte längre skulle kunna ta diskussionen på fikarasterna.

Varje reform av partifinansieringen har lett till ökade anslag. Inga jävsregler har tillåtits hämma expansionen. Men ju mer generösa bidragen blivit, desto mer har man sågat på sin egen gren. 

Partierna klarar sig inte utan medlemmarna – och demokratin inte utan partierna. Jacob Wallenberg hade rätt.