Gunnar Wetterberg
Coronavårens onödigaste diskussion är äntligen över. Efter påtryckningar från oppositionen förklarade statsministern för partiledarna att granskningskommissionen ska lägga fram sina slutsatser under första kvartalet 2022.
I det längsta har regeringen dragit ut med tillsättandet. I början av maj hette det att den skulle tillsättas efter krisen. Sedan blev budet att jo, den skulle tillsättas snart, men rapportera först två månader efter valet 2022. Och häromveckan menade Aftonbladets Anders Lindberg i Godmorgon världen, att den självklart måste bestå av politiker – det var det säkraste sättet att få alla frågor ställda.
Det är bisarrt. Antagligen kommer coronakrisen att vara det viktigaste som hänt under den här valperioden. Den kommer att vara dubbelt viktig. Dels har en rad olika strukturer prövats i skarpt läge, och några av dem har inte bestått rycken. Dels har hanteringen varit regeringens tyngsta ansvar under de gångna åren – och då ska väljarna självklart få underlag för att säga sitt. (Det borde egentligen leda till liknande kommissioner i många kommuner och landsting – redan i förra valet var det obegripligt hur ledningen i Region Stockholm kunde hanka sig kvar.)
Därför var det självklart att kommissionen måste lägga fram en övergripande bedömning före valet. Sedan borde direktiven kunna öppna för fler rapporter längre fram. Det kan finnas strukturfrågor där förslagen till åtgärder behöver undersökas mer noggrant innan de förs fram till remiss och beslut.
Lika självklart är det att kommissionen ska bestå av skarp och analytisk sakkunskap från olika områden. En politiskt framförhandlad rapport vore en styggelse (men naturligtvis kan en parlamentarisk referensgrupp bidra med frågor).
Det behövs medicinare för att hålla isär vad som är slump och vad som beror på regeringens och myndigheternas göranden och låtanden. Det behövs statsvetare för att bedöma hur de offentliga strukturerna fungerat, inklusive de grundläggande frågorna om statsapparatens dualism och det kommunala självstyret. Filosofer och nationalekonomer kan bidra till granskningen av avvägningarna mot etik och ekonomi. Det behövs förvaltningsrevisorer för att granska hur de professionella systemen svarat mot kraven.
Ytterst måste svaren vägas samman till en fråga om hur mycket beredskapen för kriser ska få kosta, och vilka nödfallsventiler det ska finnas i beslutsfattandet.
Många av dessa frågor har viktiga juridiska aspekter, inte minst när slutsatserna ska dras och förslagen utformas. Därför borde kommissionens ordförande vara given. Svea Hovrätts förre president Johan Hirschfeldt ledde tsunamikommissionen med stor integritet. Han har mångårig erfarenhet som rättschef i statsrådsberedningen under såväl Carl Bildt som Ingvar Carlsson, innan han blev först justitiekansler och sedan hovrättspresident.
Med den bakgrunden finns det knappast någon som vore bättre skickad att leda en granskning med skärpa och oväld.