Personuppgiftspolicy

Vi använder cookies för att förbättra funktionaliteten på våra sajter, för att kunna rikta relevant innehåll och annonser till dig och för att vi ska kunna säkerställa att tjänsterna fungerar som de ska.

Läs mer i vår cookiepolicy.

Läs mer
Gunnar Wetterberg

Statskramare mumlar alltid om detaljerna

KD-ledaren Ebba Busch vill förstatliga sjukvården.
Foto: ANNA-KARIN NILSSON

I Stockholm tror många på Staten. Problem i äldreomsorgen? Problem i sjukvården? Problem i skolan? Förstatliga – det är det sesam, som ska få lyckoriket att öppna sig. 

Detta är en krönika av en fristående ledarkolumnist. Expressens politiska hållning är liberal.

Varför blir små partier så gärna statskramare? KD vill förstatliga sjukvården, Liberalerna skolan. De senaste veckorna har de fått stöd av DN:s ledarsida, som hittar det ena argumentet efter det andra för att staten ska ta hand om sjukvården.

Det är sällan det blir riktigt tydligt om hela verksamheterna ska förstatligas, eller bara de som drivs i regional och kommunal regi. Ska de privata utförarna få fribrev?

Men statskramarna talar inte gärna om hur det ska gå till. 

Först och främst: det skulle bli enorma apparater, bland de i särklass största arbetsgivarna i landet:

Hälso- och sjukvården har nästan 300 000 anställda (varav 46 000 privat), äldreomsorgen nästan lika många (32 000 privat), förskolan har drygt 130 000 medarbetare (26 500), grundskolan har 190 000 (27 000) och gymnasiet 52 000 anställda (12 000). 

Var och en av dessa mastodonter skulle ha hundratals, de flesta tusentals, arbetsplatser att ta ansvar för. Och hur många nivåer skulle de anställda behöva forcera innan de nådde sin ledning?

Självstyrelsen är ett bra sätt att hantera vardagen, men kommer den till korta i krislägen måste staten gripa in.

För det andra: vart skulle kreativiteten ta vägen? Finessen med den svenska offentliga sektorn är att den består av så många självständiga enheter. Det betyder att den lättare kan anpassa sig efter förhållandena på platsen, men det betyder också att det är ganska lätt för uppfinningsrika medarbetare att testa nya idéer. Somt faller på hälleberget, och mår bäst av att ligga kvar där – men annat visar sig lovande, och sprids genom osmos i hela sektorn, på fikapauser när kolleger från olika håll träffar varandra. 

Självstyret leder till skillnader i praxis som kan vara svåra att förklara (och ibland är stötande), men fördelarna överväger. Den kommunala och regionala självständigheten bidrar till en större smidighet och utvecklingsförmåga än vad statliga kolosser skulle kunna locka fram.

För det saknas ju inte exempel, för att ta en tredje fråga. Polisen förstatligades 1965, försäkringskassan har gått från små, ofta kooperativa kassor till dagens monolit, och Arbetsförmedlingen uppstod när Arbetsmarknadsstyrelsen och länsarbetsnämnderna slogs samman för inte så länge sedan. Hur kommer det sig att statsivrarna aldrig lyfter fram dessa enhetlighetens och förstatligandets fyrbåkar som föredömen? 

Det betyder inte att allt måste förbli vid det gamla. Den svenska modellen bygger på ett samspel mellan en stark centralstat och den lokala självstyrelsen. När de moderna kommunallagarna antogs 1862 kopplades de till starka ämbetsverk som skulle vaka över att inga medborgare for illa. Där har Skolinspektionen och IVO en bit kvar.

Lärdomen av coronan är att staten i nästa kris måste våga bryta igenom självstyrelsen snabbare och mer resolut. Det var inte rimligt att dröja så länge med besöksförbudet i äldreomsorgen eller beskedet om skolorna. Den svenska lokala självstyrelsen är inte absolut (till skillnad från ett federalt system som det schweiziska): den måste hanteras med förnuft. 

Självstyrelsen är ett bra sätt att hantera vardagen, men kommer den till korta i krislägen måste staten gripa in.