Personuppgiftspolicy

Vi använder cookies för att förbättra funktionaliteten på våra sajter, för att kunna rikta relevant innehåll och annonser till dig och för att vi ska kunna säkerställa att tjänsterna fungerar som de ska.

Läs mer i vår cookiepolicy.

Läs mer
Gunnar Wetterberg

Staten måste slanta upp miljarder till välfärden

Karolinska varslar 250 läkare och 350 undersköterskor. Det är skrämmande kortsiktigt.Foto: ADAM WRAFTER / BILDBYRÅN

Varslen och uppsägningarna vid Stockholms sjukhus luktar vanstyre. Men staten borde satsa mer på kommunerna, i synnerhet om vi går in i en lågkonjunktur.

Detta är en krönika av en fristående ledarkolumnist. Expressens politiska hållning är liberal.

Två gånger om året kommer ”Ekonomirapporten om kommunernas och landstingens ekonomi” från SKL. För den samhällsintresserade hör det till årets nyttigaste läsning. Niclas Johansson och hans medarbetare går i koncis detalj igenom huvuddragen i landstingen/regionernas och kommunernas verksamhet.

Just nu handlar de största rubrikerna om underskotten i Stockholmsregionen. Danderyd, Södertälje och Södersjukhuset inför anställningsstopp; Karolinska varslar 250 läkare och 350 undersköterskor. Det är skrämmande kortsiktigt. SKL beräknar att befolkningen över 80 år kommer att öka med nästan 50 procent fram till 2028. Att strypa och minska personalen när de största behoven ökar är bisarr politik. När stoppen upphör och regionen vill rekrytera kommer brända barn att sky elden. 

Karolinska varslar hundratals

Vanstyret beror inte bara på den blågröna koalitionen i Stockholmsregionen. Ekonomirapporten pekar på statens tillkortakommanden. Trots att de yngre och de äldsta blir allt fler hade januariöverenskommelsen inte plats för de tillskott som behövs. Rapporten bedömer att drygt 40 miljarder kronor kommer att saknas 2023. 

Det handlar inte bara om för lite pengar, utan också om pengar på fel sätt. I början av 1990-talet städades praktiskt taget alla öronmärkta statsbidrag bort, och kommuner och landsting fick själva bedöma var resurserna gjorde störst nytta. Staten styrde med lagar om vad som skulle göras, men hur det skulle gå till fick man i stor utsträckning avgöra lokalt och regionalt.

Sedan dess har regeringarna excellerat i bundna bidrag, ofta frampressade av gläfsande stödpartier. Kommunerna har tvingats anställa allt fler administratörer för att hantera pappersexercisen kring smulorna från budgetförhandlingarnas bord.

Nu har staten dessutom konstruerat bidrag som hämmar effektiviteten. Likvärdighetsbidraget till skolan förutsätter att kommunerna inte minskar sina utgifter för skolan. Det innebär i praktiken att alla effektiviseringar bestraffas – det är alldeles stolligt.

Staten måste stimulera kommuner och regioner

För det finns behov och utrymme att rationalisera. Ekonomirapporten har sin styrka i att den också redovisar behoven av skärpning. 

”Det faktum att antalet anställda i kommuner och regioner har ökat med 100 000 sedan 2014 visar att det finns en potential för effektiviseringar”, skriver rapportförfattarna. 

”Om utvecklingen av vårdtillfällen och läkarbesök ställs mot insatta resurser i form av årsarbetande läkare och övrig personal i den somatiska vården får man en tydlig indikation på att produktiviteten minskat successivt sedan 2013.”   

Men kommunerna och regionerna är en så stor sektor att det också handlar om makroekonomi. Inför lågkonjunkturen har man diskuterat vilket som är den mest effektiva stimulanspolitiken. Riksbanken har förbrukat det mesta av sitt ränteutrymme. Då måste staten använda finanspolitiken – och de stimulanser som mest direkt blir konsumtion och jobb är bidragen till kommuner och regioner. För strukturens och konjunkturens skull – slanta upp de nödvändiga miljarderna!

Så tufft är läget välfärden.