Personuppgiftspolicy

Vi vill informera dig om vår policy som beskriver hur vi behandlar personuppgifter och cookies.

Läs mer
Gunnar Wetterberg

Staten förfaller utan välbetalda akademiker

Utan en stat som attraherar toppkrafter kan det goda samhället hälsa hem, skriver Gunnar Wetterberg.
En av de statliga symbolerna, tre kronor, i Riksdagshuset, med vy mot Stockholms stadshus. Foto: PATRIK C ÖSTERBERG / MEDIABILD/IBL

Det goda samhället behöver en effektiv stat. Då måste vi ha råd att bemanna den med bra folk.

Detta är en krönika av en fristående ledarkolumnist. Expressens politiska hållning är liberal.

När jag var liten fick min far i uppdrag att leda arbetet med den nya brottsbalken. Vi flyttade till Stockholm och min mor fick tjänst på Bromma läroverk. Vi flyttade in i en stor villa på Stavgårdsgatan, som tidigare tillhört grundaren av Lindahls advokatbyrå.

I dag vore det en omöjlighet. Ett ungt departementsråd och en gymnasielärare har inte råd med ett hus som nu skulle kosta 15-20 miljoner, att döma av slutpriserna på Booli. Istället befolkas Stora Mossen, Äppelviken och Smedslätten av advokat- och revisionsbyråernas delägare, försäkringsmäklare och optionsklippare. 

När jag skulle läsa vidare efter gymnasiet skickades jag till en studievägledare. Du ska plugga medicin, du har betygen, sade hon. Det var självklart – läkarna fick bäst betalt av alla nyexade akademiker.

Inte heller det stämmer längre. Läkare har bra betalt, men många civilingenjörer och civilekonomer tjänar ännu mer.

Det måste vara fint att arbeta i offentlig sektor

När jag blev klar var det självklart för mig och många av mina jämnåriga att söka arbete i den offentliga sektorn. Det var där vi trodde att vi kunde göra en insats. Visst, vi var berusade av tidsandan, men att välja det offentliga före det privata var ingen större uppoffring. Och när vi nyktrade till ett par årtionden senare var vi så rotade att det inte lönade sig att byta.

Allt mindre av detta gäller i dag. Att gå i det allmännas tjänst har inte samma nimbus nu som då. Egentligen är det alldeles fel. Läkarna kan göra mer än då, rättsväsendets betydelse för att stabilisera samhället har ökat de senaste årtiondena, lärarna och skolan är nyckeln till många invandrares möjligheter att komma till sin rätt i och göra nytta för Sverige.

Istället har den offentliga sektorn påtagliga problem med rekryteringen. Det börjar märkas på utfallet. 

”Akademiker, dem är det inte synd om”

Att döma av tidningarnas rapportering har lagrådet fler och fler invändningar mot förslagen till ny lagstiftning. I senaste numret av tidningen Karriär varnar Jusek:s Anna Nitzelius för domarbrist. Rimligtvis har det att göra med att advokatbyråerna erbjuder högre lön men också bättre arbetsvillkor än domstolarna, departementen och utredningsväsendet. 

Inträdeskraven till lärarutbildningarna har legat lågt under åtminstone ett par årtionden. Det betyder att fler kunnat bli lärare med svagare bakgrund än förr. Det är inte orimligt att en del av PISA-problemen beror på att skolan får allt svårare att locka till sig lika goda lärarämnen som förr – och det kommer att prägla den under åtskilliga år framöver.

Och nu kommer varningarna för att allt fler medicinstuderande och yngre läkare funderar på att hoppa av.

Akademiker, dem är det inte synd om. Det var ett axiom när jag blev intresserad av samhällsfrågor. Det är en farlig inställning. Om den offentliga sektorn inte har råd att betala bra och skapa goda arbetsvillkor för läkare, lärare och lagstiftare, då kommer staten och kommunerna att få allt svårare att sköta sina arbetsuppgifter.

Då kan det goda samhället hälsa hem.

 

Läs också:

Så får vi mer nytta av alla högutbildade