Personuppgiftspolicy

Vi använder cookies för att förbättra funktionaliteten på våra sajter, för att kunna rikta relevant innehåll och annonser till dig och för att vi ska kunna säkerställa att tjänsterna fungerar som de ska.

Läs mer i vår cookiepolicy.

Läs mer
Gunnar Wetterberg

Språket börjar bli en klassfråga i Sverige

Språk är en klassmarkör. Som utlänning kan man häpna över hur England eller Frankrike skiktas efter hur folk talar. Risken i dag är att den språkgemenskapen glider isär, skriver Gunnar Wetterberg.Foto: TT NYHETSBYRÅN
Det var biskop Jesper Svedberg (1653‒1735) som med 1695 års psalmbok etablerade normen för svenskan. Psalmboken användes överallt i hela landet och kom att standardisera det skrivna språket. Foto: CARL SANDIN / BILDBYRÅN

När överklassen har greppet om det normerade språket och underklassen vacklar om vad som gäller, då blir språket en del av det kulturella övertaget.

Detta är en krönika av en fristående ledarkolumnist. Expressens politiska hållning är liberal.

I flera hundra år efter att nordborna lärt sig skriva skrev de som de pratade. Eftersom målen skilde sig åt mellan bygderna vimlar gamla dokument av dialekter eller skribentens egensinnigheter. Munkarna i skrivarstugan i Herrevadskloster skriver på nordskånska i början av 1300-talet. Malmöläkaren Henrik Smith ursäktar sig för att han använder skånska namn på örterna i Danmarks första läkarbok i mitten av 1500-talet. Fältmarskalken Lennart Torstensson skriver brev på västgötska på 1600-talet.

I Gustav Vasas kansli drev man språkpolitik genom att rensa ut e-ändelser som ansågs mindre svenska än a-ändelser, men det var biskop Jesper Svedberg (1653‒1735) som med 1695 års psalmbok etablerade normen för svenskan. Psalmboken användes överallt i hela landet och kom att standardisera det skrivna språket. 

Allt större osäkerhet om språket

Sedan dess har den masspridda skrivkulturen blivit viktigare och viktigare, till en början med böcker, broschyrer och flygblad, från 1800-talets slut också med tidningar i stora upplagor, när cellulosan gjort papperet överkomligt i pris. Med tiden har språkvetare och språkråd odlat och tuktat språket, med boktiteln ”Riktig svenska” som språkvårdens triumferande trumpetstöt.

Tills nu. I dag är det påtagligt hur osäkerheten breder ut sig. Det hörs i högtalaren hur tågvärden våndas när hon säger åt oss att ta hand om våra ”bagager” i överfulla sportlovstider. Häromdagen snavade jag över ett valhänt använt ”missämja” i ett akademiskt sammanhang. Och ett par gånger de senaste månaderna har jag sett ”husera” användas som ”hysa” eller ”hålla hus” – jo, Svenska Akademiens Ordbok har sådana belägg från 1838, 1910 och 1928, men avfärdar detta som ”numera knappast brukligt”.

Den språkliga normen är på väg att förlora sig i cyberrymden. Nätet tar över från böcker och tidningar. På nätet läser man överhuvudtaget inte så mycket, men när man gör det, så är det ofta ord och texter som ingen brytt sig om att tukta.

Språket - en klassmarkör

Spelar det någon roll? Ja, det tror jag. Språket är vårt viktigaste medel för att förstå varandra. Normerna gör det lättare att undvika missförstånd. Om vi är hyggligt överens om vad ord betyder och hur man använder dem, så blir det lättare att också enas i sak.

Men språk är också en klassmarkör. Som utlänning kan man häpna över hur England eller Frankrike skiktas efter hur folk talar. I Sverige har Svedberg, psalmboken och kyrkan hållit språket och därmed folket mer samlat.   

Risken i dag är att den språkgemenskapen glider isär. Det är inte en fråga om vilket språkbruk som är ”fint” eller ”fult”, det är en fråga om makt och vanmakt. När överklassen har greppet om det normerade språket och underklassen vacklar om vad som gäller, då blir även detta en del av det kulturella övertaget.

Därför borde vi vårda läsningen mycket mer än vi gör i dag. Skolan måste uppmuntra eleverna att läsa tidningar och böcker. Genom att ständigt möta det normerade språket ökar alla elevers säkerhet, vi vänjer oss vid hur man uttrycker sig och hur nyanserna fungerar. Anna Ekström måste förvalta arvet från Jesper Svedberg.