Gå till innehåll

Hoppsan!

Ett tekniskt fel har uppstått. Din skärm är smalare än innehållet på denna sida. Vill du visa Expressen i ett bättre anpassat format?

Du kan alltid välja vilket format sidan ska visas i, i sajtens sidfot.

Gunnar Wetterberg

Sörj inte 70-talet

I "Palme" skymde personen tiden. De svåra frågorna om 1970- och 1980-talen återstår.

Detta är en krönika av en fristående ledarkolumnist. Expressens politiska hållning är liberal.

Biografi är knepigt. Kommer man för nära sin figur tappar man sammanhanget. Och får tiden för stor plats undrar många vart personen tog vägen.

Samtidshistoria är också svårt. Mycket har ännu inte satt sig och är därför vanskligt att värdera. Det blir inte lättare om vi själva var med. Vi tror att vi minns - och så hade vi kanske fel, redan då.

"Palme" var tre fängslande timmar. Storslagen berättelse, fascinerande person, och vi som omkring 1970 angrep socialdemokratin från "vänster" blev pinsamt påminda om hur gruvligt vi misstog oss om alltför mycket. Bara det är nyttigt nog.

Men "Palme" led av både biografins och samtidshistoriens problem. Som tidsskildring sade den mer om producenterna än om problemen. Filmens nostalgiskt färgade slutord andades en längtan efter 1970- och 1980-talet. Det vore minst lika befogat att i stället känna lättnad över att Sverige till slut ändå hittade ur den tidens ekonomisk-politiska moras.


När Vietnamkrigets dollaröverhäng knäckte Bretton Woods trygga finansiella världsordning kastades västvärldens regeringar ut i kaos. Få begrep då vad som hände, ännu färre lyckades hantera det. Tvärtemot regelboken rusade både arbetslösheten och inflationen - på samma gång. Bundesbank tog grepp om villervallan med en stram räntepolitik, men de flesta andra regeringar förfasade sig över tyskarna och mötte oljeprischocken med växande statsskulder.

Till de värsta hörde Sverige. Riksbanken och Gunnar Sträng försökte möta turbulensen med en politik som påminde om den tyska, men de blev gruvligt avhånade. "Idiotstopp" och "de förlorade åren" blev begrepp i var mans mun. Kursen lades om till "överbryggning" och så småningom industriakut under borgerliga regeringar som var mer socialdemokratiska än (S).


För detta var Olof Palme illa rustad. Han hade ingen ekonomisk skolning att tala om. Det var inte den sortens frågor han hanterat hos Erlander. Dem skötte inte statsministern, de låg hos Sträng (märkligt frånvarande i serien).

Men Palme var inte ensam om att famla. Nationalekonomerna kappades med borgerliga politiker och socialdemokratiska ungtuppar i kraven på stora stimulanser. Inflationen ledde till devalveringarna och 1980-talets försök att driva en "tredje väg" utan åtstramning. Avregleringen fastnade på gärdsgården när LO blockerade valutaavregleringen och därmed eldade på aktie- och fastighetsmarknaderna när försäkringsbolagens miljarder låstes in i landet.


I den sista "Palme"-timmen konstaterade speakern att löntagarna aldrig fått så stora löneökningar som då, 30 procent på två år. Inte en viskning om hur mycket luft det var i lönekuverten, och vad lyften kostade konkurrenskraften.

Ingen har ännu orkat skriva 1970- och 1980-talens ekonomisk-politiska historia med distans och öppna ögon. Olof Palme var en skicklig politiker, men han hade lika svårt med politikens nya betingelser som hela den tidens Sverige. Borgerligheten hade ingen borgerlig politik, nationalekonomin hade ingen nationalekonomisk teori - varför skulle då socialdemokratin haft det bättre ställt?