Gunnar Wetterberg
Det går ett spöke genom Europa – socialdemokratins spöke. Men det är inte skrämmande för de rika, löftesrikt för de fattiga, som det spöke Karl Marx och Friedrich Engels skrev om 1848. Nej, det är ett modfällt och hastigt försvinnande spöke, som ynkar sig fram genom det ena katastrofala europeiska valet efter det andra. Ingenstans hittar någon svaret på Mäster Palms klassiska fråga: Hvad vilja Socialdemokraterna?
Om drygt ett år ska de svenska socialdemokraterna igenom ekluten. Det är vämjeligt att höra Morgan Johansson dribbla med 10 000 afghaner som skulle invadera Sverige, om landets försvarsmakt tog sitt ansvar. Det är inte mycket bättre när Mikael Damberg lirar med skjutningarnas nämnare för att lugna befolkningen: ni är så många att risken att drabbas ändå är ganska liten.
Socialdemokratin har gått vilse. I den dagliga debatten är det så påtagligt: kom med rätt one-liner, för att behålla makten. I praktiken är det inte mycket bättre: cementen i Slite, skogen i EU, hattandet runt slutförvaringen av kärnavfallet, slukhålet i höghastighetstågen och Norrbotniabanan.
I den senaste valrörelsen blev lösningen att jiddra med transfereringarna. Föräldraveckan skulle bli nyckeln till framgångarna 2018. Nu predikar Daniel Suhonen pensionerna som frälsning, understödd av Ardalan Shekarabi. Receptet är: många nya miljarder – med dem ska vi vinna folket.
Äldreomsorgen är mycket viktigare för de gamlas trygghet än marginellt höjda pensioner.
Men det gick så där med föräldraveckan, och med obetänkta pensionsplus kan man göra stor långsiktig skada. Jag tror att den viktigaste framgångsvägen skulle vara en helt annan – den stora renoveringen av folkhemmet.
För det är ju det som mycken oro och vånda handlar om. Det är inte att det ska införas nya generösa bidrag, det handlar om att de institutioner vi redan har ska fungera som vi väntar oss – och som de flesta faktiskt gjorde tills ända för ett tag sedan.
Skolan måste vara renoveringens flaggskepp. Men då är det nödvändigt att ändra fokus. Hur retoriskt tacksamt vinstförbudet än är så är det faktiskt inte huvudsaken. Huvudsaken är resultatet: att skolan lär ut väsentligheter, att den katastrofala procenten misslyckanden pressas ned, att skolan ger många ungdomar möjligheten att bryta sig loss från sin bakgrund och forma lyckliga liv.
Rättsväsendet måste fungera. Det behövs fler händer i alla led: polisen, kriminaltekniken, åklagarna, domstolarna, fängelserna – och även där är arbetsvillkoren lika viktiga som lönerna, inte minst för att behålla dem som inte bara utbildat sig utan också hunnit lära sig jobbet. Men det handlar också om bättre skrivna lagar – det vore kanske inte så dumt med en lagfaren domare som justitieminister, så som det var förr.
Äldreomsorgen är mycket viktigare för de gamlas trygghet än marginellt höjda pensioner – det är där miljarderna måste till, inte minst inför den kraftiga ökning av antalet demenssjuka, som väntar under fyrtiotalisternas första årtionde som åttioåringar.
Med en sådan renovering skulle Socialdemokraterna kunna återvinna förtroende som folkhemmets parti. Om inte kommer partiet att förtvina med vaneröstarnas bortdöende. Så har det gått i många länder på kontinenten, och varför skulle det bli annorlunda här?
Gunnar Wetterberg är fristående kolumnist på Expressens ledarsida. Läs fler av hans texter här.