Personuppgiftspolicy

Vi använder cookies för att förbättra funktionaliteten på våra sajter, för att kunna rikta relevant innehåll och annonser till dig och för att vi ska kunna säkerställa att tjänsterna fungerar som de ska.

Läs mer i vår cookiepolicy.

Läs mer
Gunnar Wetterberg

Snål och klåfingrig politik slår sönder forskningen

Regeringen Löfvens forskningspolitik och är duttig, fylld med pekpinnar och ministrarnas hjärtefrågor.
Foto: JONAS LEMBERG
I stället för att samla forskningen har regeringen nu skapat ett artonde (!) universitet.
Foto: ROBIN UTRECHT / STELLA PICTURES/ABACA
Ingvar Carlsson förstod sig på forskning, till skillnad från Löfven. Göran Persson blev hedersdoktor vid Örebro universitet - som tack för att han utsåg den forna högskolan till universitet! Det stod i motiveringen.
Foto: CONNY SILLÉN / TT NYHETSBYRÅN

Alldeles före jul lade regeringen fram sin forskningsproposition. Den är i snålaste laget – men framför allt alldeles för klåfingrig.


Kommentera artikeln! När du läst texten får du gärna dela med dig av dina tankar i kommentarsfältet längst ner.

Detta är en krönika av en fristående ledarkolumnist. Expressens politiska hållning är liberal.

Strax före valet 2014 var jag på avtackning för Metalls kloke utredningschef, Ola Asplund. Jag kom direkt från Kungl. Fysiografiska Sällskapet i Lund, där Ingvar Carlsson hållit ett lysande och insiktsfullt föredrag om forskningspolitik, från sin tid som en av Erlanders pojkar, till några viktiga rekommendationer för framtiden.

När jag fick syn på Stefan Löfven högg jag statsministern in spe: ”Jag har ett tips på en utmärkt forskningsminister till dig...” Det var alldeles allvarligt menat, men tyvärr blev det inte så. 

Mer och mer av de anslagna medlen öronmärks för behjärtansvärda ändamål.

”Politikerna måste visa större engagemang för forskning och utveckling”, manade Ingvar Carlsson i Lund. Han beskrev samarbetet mellan forskningen å den ena sidan och ASEA, Ericsson och läkemedelsindustrin å den andra. Men han kunde också ha lyft fram forskningsråden, efterkrigstidens stora satsning för att samla fria resurser till de satsningar som bedömdes vetenskapligt mest lovande. Balansen mellan fri forskning å den ena sidan och näringslivets utvecklingsarbete å den andra, men under de senaste årtiondena har den insikten börjat vittra ned. 

Det mest påtagliga i de senaste forskningspropositionerna – borgerliga som socialdemokratiska – är den snabbt accelererande klåfingrigheten. 

Mer och mer av de anslagna medlen öronmärks för behjärtansvärda ändamål, ibland med etiketten ”strategiska forskningsområden”. Det paras med entusiastiska skrivningar om innovation, och frammanar bilden av hur regeringen spänner Nobelpristagare framför industrivagnen och störtar fram i våldsam ekonomisk galopp.

Men så fungerar det knappast. De matnyttiga resultaten kommer inte alltid där man beställer, utan ofta som en sinkadus i helt andra sammanhang. 

Ibland tas de om hand av svenska företag, men minst lika mycket av andra – och omvänt. Så har det alltid varit, lärde jag mig när jag skrev Ingenjörerna – snillena i all ära, men de Lavals separator skulle aldrig blivit så framgångsrik om den inte hade förbättrats av tysken Clemens von Bechtolsheim. 

Istället för den nödvändiga samlingen av forskningsresurserna slår staten till med ett artonde (!) universitet.

Hans Ellegren och Göran K. Hansson, vice preses och ständig sekreterare i Kungl.Vetenskapsakademien, stakade i höstas ut några punkter för hur en forskningssatsning borde se ut. Mot den kommer propen ohjälpligt till korta. 

Den ligger ett gott stycke ifrån det procentmål för statens forskning som Ellegren/Hansson förordar – de senaste proparna har hovrat runt 0,75 procent, och det blir inte så mycket bättre den här gången. 

Istället för den nödvändiga samlingen av forskningsresurserna slår staten till med ett artonde (!) universitet, den här gången delat mellan Eskilstuna och Västerås. Men framför allt sticker staten fingrarna djupt i syltburken. 

Propen innehåller drygt 40 pekpinnar för olika behjärtansvärda ändamål, ner till tio miljoner om året för hälsodata och lika mycket för segregation. Vetenskapsrådet råkar inte ut för den neddragning som tidigare hotade – men av den dryga miljarden i årlig ökning ska inte ens en tiondel gå till fri forskning. 

Att ett beskäftigt regeringskansli ska peka ut var genombrotten kommer framöver, det är inte så lite förmätet.

KOMMENTERA ARTIKELN

I samarbete med Ifrågasätt Media Sverige AB:s (”Ifrågasätt”) tjänst Ifrågasätt erbjuder Expressen möjligheten för läsare att kommentera vissa artiklar. Denna tjänst tillhandahålls således av Ifrågasätt som också är ansvarig för tjänsten. De kommentarer som Ifrågasätt tillgängliggör på tjänsten visas i anslutning till expressen.se. Expressen granskar inte kommentarerna i förväg. Kommentarerna omfattas inte av utgivaransvaret enligt yttrandefrihetsgrundlagen och de är inte heller en del av den grundlagsskyddade databasen expressen.se. Läs mer om kommentering här.