Personuppgiftspolicy

Vi vill informera dig om vår policy som beskriver hur vi behandlar personuppgifter och cookies.

Läs mer
Gunnar Wetterberg

Sluta bråka och gör upp om friskolorna

Nye M-ledaren Ulf Kristerssons markerade vilja att söka kompromisser över blockgränsen borde omsättas i ett avtal som ger skolan arbetsro, skriver Gunnar Wetterberg.

Det är dags för en stor kompromiss om skolan. Båda blockens käpphästar ställer till det för huvuduppgiften.

Detta är en krönika av en fristående ledarkolumnist. Expressens politiska hållning är liberal.

Det viktigaste i skolan är vad barnen lär sig. Samhället behöver kunniga, bildade och civiliserade medborgare. Nyckeln till goda resultat är skickliga och besjälade lärare. Men ramarna runt skolans arbete har betydelse både för studieresultaten och för att locka lämpliga lärare. 

Därför är det hög tid att sätta punkt för de senaste årens stökiga debatt om vinsttak och kvalitet. Nye M-ledaren Ulf Kristerssons markerade vilja att söka kompromisser över blockgränsen borde omsättas i ett avtal som ger skolan arbetsro. Med Anna Ekström, S, och Gustav Fridolin, MP, som motparter på utbildningsdepartementet borde Kristersson och hans allianskollegor ta sig ur de senaste årtiondenas skolpolitiska moras.

Upphandling i stället för skolpeng

Först och främst borde partierna ta fasta på Per Molanders kloka iakttagelse i ESO-rapporten ”Dags för omprövning” (2017:1). Det är skolpengens konstruktion som leder till orimliga vinster. Om det ska finnas tillräckligt med plats åt alla måste klumpsumman per elev vara stor nog för att också den siste producenten ska få täckning för sina kostnader. På så sätt skapar systemet ett väl tilltaget vinstutrymme för de mest effektiva skolorna.

Alternativet borde vara självklart. Genom att i stället införa upphandling och anbudsgivning kommer producenterna att kapa sina marginaler för att vara säkra på att få tilldelning. Det är långt mer effektivt än det föreslagna vinsttaket. Naturligtvis måste då också upphandlarna ställa krav som har med skolans innehåll att göra, men det är fullt möjligt. Påståendet att lägsta pris alltid vinner är en myt. Upphandlingsreglerna gör det fullt möjligt att ställa krav på kvalitet, bara man lägger ner omsorg på underlaget.

För det andra kan kravet på upphandling komma åt ett annat problem. Kombinationen av skolpeng och fri etableringsrätt för friskolor innebär att myndigheterna tappat greppet om hur många som utbildar sig för olika områden. Populära utbildningar kan löpa amok och leda till höga kostnader för omskolning några år senare. Problemet är särskilt påtagligt på gymnasienivån, som ska länka eleverna vidare till högre studier eller deras första arbeten.

Det kan man lösa genom att göra landstingen/regionerna till huvudmän. Många kommuner är i dag för små för att bära en kvalificerad gymnasieutbildning. I stället får de nya huvudmännen bedöma hur många platser som det är rimligt att inrätta inom varje område (med råge, så att det finns ett valutrymme). Sedan kan både kommunala och privata producenter lämna in anbud för att fylla kvoterna.

Avfärda inte regionfrågan

För det tredje borde då skolförhandlarna tala med civilminister Ardalan Shekarabi, S, och hans motsvarigheter inom oppositionen. Det var kortsynt och populistiskt att avfärda regionfrågan. Gymnasieupphandlingen skulle fungera ännu bättre om den hanterades av regioner som svarade mot de stora universiteten och deras upptagningsområden. Då vore det också lättare att samla den specialiserade sjukvården och att ta ett starkare grepp om pendling och infrastruktur.

Med en sådan överenskommelse om skolans institutionella ramar kan lärare och elever få ägna sig åt utbildning och bildning i lugn och ro. Det vore på tiden.

 

Läs också:

Sverige riskerar att bli ett intellektuellt b-land 

IT-vurmarna är ett hot mot svenska skolbarn 

Logga in för att följa

Det är gratis och går snabbt!