Personuppgiftspolicy

Vi använder cookies för att förbättra funktionaliteten på våra sajter, för att kunna rikta relevant innehåll och annonser till dig och för att vi ska kunna säkerställa att tjänsterna fungerar som de ska.

Läs mer i vår cookiepolicy.

Läs mer
Gunnar Wetterberg

Slarviga tjänstemän borde kunna straffas

Fram till 1976 kunde statligt anställda straffas med böter eller fängelse för fel eller försummelse i tjänsten.
Foto: JESSICA GOW / TT NYHETSBYRÅN

Det är viktigt för tilliten att tjänstemän kan dömas om de gör fel. För tjänstemännen vore straffansvar en viktig påminnelse om att inte ta lätt på sina uppgifter.

Detta är en krönika av en fristående ledarkolumnist. Expressens politiska hållning är liberal.

Någon gång i hedenhös tjänstgjorde jag vid svenska FN-delegationen i Genève. Under en tid jobbade en ung tjej från Sverige som barnflicka åt en av sekreterarna där. Flickan bestämde sig för att gå samma yrkesväg. 

När hon kom tillbaka frågade hon kommunens studievägledare hur hon skulle göra för att bli sekreterare. Vägledaren rekommenderade ett känt handelsinstitut i Stockholm. Hon satsade något år på att komplettera för att söka in – men då visade det sig att institutet redan var nedlagt sedan flera år tillbaka.

Jag blev så förbannad när jag hörde talas om det. Jag påminns om det när jag läser reportaget i Dagens Samhälle om tjänstefel. Hon lade ett år av sitt liv på att komplettera – och så visade det sig att vägen var stängd. Hur slafsig får en yrkesvägledare bli?

Fram till 1976 kunde statligt anställda straffas med böter eller fängelse för fel eller försummelse i tjänsten. Då avskaffade man det traditionella ämbetsansvaret och ersatte det med ett system där ansvaret inskränktes till myndighetsutövning samtidigt som påföljderna mildrades.

Vägledarens rådgivning var inte myndighetsutövning. Myndighetsutövning handlar om beslut som tilldelar den enskilde förmåner, rättigheter eller bestraffningar. Det är beslut som kan kosta den drabbade dyrt, om det blir fel – men det gjorde den slarviga rådgivningen också.

För tillitens skull vore det bra om lagstiftningen ändrades.

Om någon hade anmält rådgivaren kanske det ändå skulle ha utlöst en disciplinåtgärd. Försumliga tjänstemän kan varnas och ådömas löneavdrag, enligt arbetsrättens regler. Men hur ofta sker det? Och hur lätt är det för någon utifrån att få i gång det interna disciplinmaskineriet?

Syftet med reformen 1976 var att ansvarsreglerna skulle bli mer likartade över hela arbetsmarknaden. Men är det rimligt? De offentliga organen verkar på medborgarnas förtroende. De finns där för att sköta uppgifter som vi inte vill överlåta till marknaden. De har vårt förtroende att värna om utsatta människor eller för att vårda värden som vi vill skydda från vinstmekanismen. De offentliga myndigheterna ska inte vara som privata företag, hur mycket man än började trumpeta ut motsatsen just från ungefär den tid då ämbetsansvaret stöptes om.

Ytterst handlar det om medborgarnas förtroende för myndigheterna. Allmänheten ska kunna lita på att statens, regionernas och kommunernas tjänstemän gör sitt bästa och är kunniga i det de är satta att sköta. För tilliten är det viktigt att veta att en slarvig tjänsteman kan åtalas och dömas om han gör fel. För tjänstemännen vore straffansvaret en viktig påminnelse om att inte slarva med sina uppgifter.

I kölvattnet på IT-tumultet vid Transportstyrelsen förklarade riksdagen i april 2018 att regeringen borde se över lagstiftningen om tjänstefel. Efter två år (!) uppdrog regeringen åt hovrättsrådet Anne Rapp att ”överväga och ta ställning till om det straffrättsliga ansvaret för tjänstefel bör utvidgas och vid behov lämna nödvändiga författningsförslag”.

Sedan 1976 har den offentliga verksamheten vuxit kraftigt. Det är möjligt att det skulle bli ohanterligt att vaka över mer än myndighetsutövningen. Men för tillitens skull vore det bra om lagstiftningen återvände till den ursprungliga formuleringen om ansvar för ”fel och försummelse i tjänsten”.